med litterära upplysningar i gratisprogrammen. 1902 upprättade lian ännu en Schillerteater, i norra delen af Berlin (i f. d. Friedrich-Wilhelm-städtisches theater), afiöst 1907 af Charlottenburgs Schillerteater. L. gaf äfven litterär-musikaliska soaréer och kammarmusikaftnar. Han utsaf tidskriften "Die volksunterhaltung" (1898-1906), skref en biografi öfver L. Tolstoj (1892; 2:a uppl. 1901) och utgaf dennes samlade arbeten i tysk öfversättning (1891 ff.). Löwenhaupt. Se Lewenhaupt, sp. 294. Löwenhjelm, svensk adlig släkt, härstammar från värmländske prästsonen Gudmund Nordberg (f. 1C56, d. 1739 som f. d. hofrättsråd i Göta hofrätt), som var sonsons son af en till Sverige inflyttad vallon. Han adlades 1725 med namnet L. En af hans söner, Karl Gustaf L. (se L. 1), blef 1747 friherre och 1762 grefve. Den grefliga ätten utdog 1861 på manssidan med Karl Axel L. (se L. 3). 1. Karl Gustaf L. (före faderns adlande, 1725, Nordberg; se ofvan), grefve, kanslipresident, f. 5 jan. 1701 på Ströms gård i Kila socken, Värmlands län, d. 7 mars 1768 i Stockholm, blef, efter akademiska studier i Uppsala (1717--19) och tjänstgöring inom Göta hofrätt, 1729 häradshöfding "på Dal" och erhöll 1738 transport till dåv. Väster-Sysslets domsaga i Värmland. Från 1738 framträder han å riksdagarna som en af hattpartiets mera framstående män, verksam särskildt i statsdeputationen. Vid 1740--41 års riksdag var han led. af den krigslystna mindre sekreta deputationen och af det förstärkta "sekretissimum" samt utsågs till en af de tio deputerade, hvilka, sedan man beslutit sig för krig mot Ryssland, fingo i uppdrag att jämte landtmarskalken (Ch. E. Lewenhaupt) på förhand bestämma fredsvillkoren. Det var L., som åt de deputerade uppsatte de tre öfvermodiga skrifvelser, hvilka förseglade lämnades till regeringen för att, allteftersom kriget artade sig, brytas och läggas till grund för fredsunderhandlingarna. Det härskande partiet underlät icke att utmärka och befordra en sådan vapendragare, så mycket mindre som L:s ovanliga ämbetsmannaduglighet gjorde honom synnerligt lämplig för högre värf. Han blef bankofullmäktig (1745--51), en revisionssekreterarsyssla tillskapades åt honom (1741), han insattes i lagkommissionen (1741--49), utnämndes 1747 till justitiekansler och friherre, erhöll s. å. den främsta platsen bland fullmäktige i det nyinrättade Järnkontoret (han var stor bruksegare i Värmland) samt utnämndes 1750 till president i Svea hofrätt och 1751 till riksråd. Han hade vid den tiden börjat i en och annan fråga skilja sig från hattpartiets ytterlighetsmän. I rådet förde han vid många tillfällen den formella laglighetens talan samt utvecklade stor ifver, då det gällde att till räddande af rikets ekonomiska ställning inskränka, senare rent af förbjuda brännvinsbränningen samt hämma den tilltagande lyxen. (Den stränga öfverflödsförordningen af 4 nov. 1756 var ett verk af L. och riksrådet Karl Lagerberg.) Till rådspluralitetens beslut att indraga Sverige i krig med Preussen (1757) gaf han visserligen för enighetens skull sitt bifall, men uttalade otvetydigt som sin åsikt, att rådet i denna sak öfverskridit sin befogenhet. Också var L. den ende rådsherre, som undantogs från den skrapa, hvilken vid 1760--62 års riksdag tilldelades rådet. Vid samma riksdag belönades han med 20,000 dal. smt för sitt gagnande arbete som ordf. i den för kriget inrättade utredningskoimmissionen. 1762 blef L. grefve och förordnades till ordf. i lagkommissionen. Till 1765 års ständer, då mössorna fullständigt togo makten, författade han å regeringens vägnar den sekreta propositionen öfver inrikes ärendena, hvilken uppriktigt blottade det bedröfliga tillståndet. 9 sept. 1765 utnämndes L., efter Kl. Ekeblad, till kanslipresident. Hans uppgift blef nu att utan öfvergifvande af subsidieförbundet med Frankrike verkställa ett försiktigt närmande till England och Ryssland. Ett förbund med England undertecknades också, 5 febr. 1766, men följden blef, att Frankrike förklarade sig löst från sina förbindelser. -- Det ingalunda grundlösa, om ock öfverdrifna ryktet, att L. vore mottaglig för utländskt guld, fördunklade i någon mån det anseende han vann för ämbetsskicklighet, driftighet, lärdom och vältalighet. L. var sedan 1746 led. af Vet. akad. och sedan 1762 Lunds universitets kansler; i sistnämnda befattning verkade han nitiskt för undanrödjandet af åtskilliga missförhållanden vid lärosätet. Lofordade äro de tal L. höll vid två tillfällen, då han nedlade presidiet i Vetenskapsakademien: Tal om landtskölsel (1751) och Tal om ungdomens uppfostran i ett välbestäldt regemente (1767). 2. Gustaf Karl Fredrik L., grefve, den föregåendes sonson, son till en af de "tre gracerna" vid Adolf Fredriks hof, Augusta von Fersen, gift med hof kanslern och ministern grefve Fredrik Adolf L. (f. 1743, d. 1810), krigare, diplomat, f. 6 okt. 1771 i Stockholm, d. där 29 juli 1856. Han uppfostrades 1781--87 jämte sin yngre broder Karl Axel vid Strassburgs universitet, då en samlingsplats för förnäma ynglingar från olika länder, såsom furst Metternich m. fi. Enligt tidens sed hade han redan helt späd inskrifvits i ett regementes rullor; efter hemkomsten utnämndes han till löjtnant vid Lätta dragonerna och vann jämväl anställning vid hofvet, i konungens omedelbara närhet, samt erhöll således rikt tillfälle att utveckla den ridderlighet och älskvärdhet, som voro utmärkande drag i hans karaktär. Med sitt regemente deltog han i 1788--90 års ryska krig, därunder avancerande till ryttmästare, och var under

✕