Hoppa till innehÄllet

The Kinks

FrÄn Wikipedia
The Kinks
The Kinks i Stockholm september 1965. FrÄn vÀnster: Pete Quaife, Dave Davies, Ray Davies, Mick Avory.
BakgrundLondon, England
GenrerBeatmusik, garagerock, rockmusik, mod, rockopera, rock'n'roll,
År som aktiva1963–1996
SkivbolagPye, Cameo, Reprise, RCA, Arista, London, MCA, Columbia, Koch, Guardian, Universal
Relaterade artisterMike Cotton, Argent, The Creation, The Kast Off Kinks
Webbplatsthekinks.info
Tidigare medlemmar
Dave Davies
Ray Davies
Mick Avory
Pete Quaife (avliden 2010)
John Dalton (musiker)
John Gosling
Andy Pyle
Gordon John Edwards
Jim Rodford (avliden 2018)
Ian Gibbons
Bob Henrit
Mark Haley
UtmÀrkelser
Rock and Roll Hall of Fame (1990)[1]
The Kinks 1966. Ray Davies, Dave Davies, Mick Avory och Pete Quaife

The Kinks var en engelsk rockgrupp bildad 1963 i London under namnet The Ravens, och 1964 bytte man namn till The Kinks. Gruppen bestod i början av bröderna Dave Davies (gitarr, sÄng) och Ray Davies (gitarr, sÄng, keyboards, gruppens frÀmste lÄtskrivare)[2] samt Pete Quaife (basgitarr, sÄng), och Mick Avory (trummor). I början av karriÀren kallade sig gruppen The Ravens, men namnet byttes till The Kinks innan nÄgot hann slÀppas med gruppen. DÀremot finns det bootlegs med The Ravens. Namnet Kinks kommer av modet pÄ 1960-talet, som man uttryckte det pÄ engelska "kinky clothes and boots".

Gruppens kommersiellt mest framgÄngsrika period var under mitten av 1960-talet dÄ de Ätnjöt ett flertal internationella hitsinglar. Gruppen fortsatte under andra halvan av decenniet ge ut nya album, men de passade inte in i det psykedeliska klimat som rÄdde inom populÀrmusiken dÄ. Att Ray Davies ocksÄ gjorde narr av och protesterade mot populÀrmusiken i sina texter gjorde det inte lÀttare. Under 1970-talets mitt koncentrerade sig gruppen pÄ rockoperor och konceptalbum. De blev sedan mot slutet av decenniet och en bit in pÄ 1980-talet ett mer renodlat rockband, vilket ocksÄ ledde till att gruppen ÄterupptÀcktes och fick en andra popularitetsvÄg, frÀmst dÄ i Nordamerika.

Gruppen gav ut sitt senaste studioalbum 1993 och gjorde sin sista livespelning 1996, men har formellt inte upplösts. Flera planer pÄ en Äterförening av nÄgot slag har sedan dess luftats, men hittills inte resulterat i nÄgot konkret. Hösten 2013 meddelade gitarristen Dave Davies att oddsen var 50/50 för en eventuell turné i samband med 50-Ärsjubileet. I december 2013, under en intervju med Uncut, hÀvdade bröderna att de var allt nÀrmre en Äterförening, men precis som tidigare hÀngde det pÄ Ray Davies om en Äterförening skulle komma att Àga rum eller inte. Ray Davies berÀttade 2018 att gruppen spelat in ny musik till ett kommande studioalbum.

Historia

[redigera | redigera wikitext]

De tidiga Ă„ren

[redigera | redigera wikitext]

Bröderna Davies hade sedan skolÄldern spelat skiffle och rock'n'roll tillsammans. Pete Quaife som var skolkamrat med Ray Davies blev gruppens basist och snart tillkom Mickey Willet pÄ trummor och gruppen The Ravens var formad. Innan de hann spela in nÄgot byttes Willet ut mot Mick Avory och man bytte namn till The Kinks, efter pÄtryckningar frÄn dÄvarande managern Larry Page. De fick kontrakt pÄ Pye Records och skivdebuterade i februari 1964 med en cover pÄ Little Richards "Long Tall Sally". Genombrottet kom senare pÄ vÄren samma Är med den vilda och stökiga originalkompositionen "You Really Got Me". LÄten blev en omedelbar succé i bÄde Europa och USA. Singeln nÄdde förstaplatsen i Storbritannien och topp-10 i USA. I Sverige lÄg lÄten en vecka pÄ Tio i topp.

"You Really Got Me" fick en minst lika vild uppföljare i "All Day and All of the Night", utgiven sent 1964 som blev en nĂ€stan lika stor hit, och precis som föregĂ„ngaren lĂ„g "All Day and All of the Night" en vecka pĂ„ svenska Tio i topp. Dessa tvĂ„ lĂ„tar, som bĂ€gge bygger pĂ„ Dave Davies för tiden unika distorderade gitarrljud, lade grunden för garagerocken. LĂ„ten Ă€r ocksĂ„ erkĂ€nd som stor inspirationskĂ€lla för den kommande hĂ„rdrocken och punken. Tidigt 1965 fick The Kinks ocksĂ„ en hit med den lugnare lĂ„ten "Tired of Waiting for You". Gruppen turnerade mycket under den hĂ€r tiden,The Kinks höll sin första konsert i Sverige[3] den 1 september 1965 med ett framtrĂ€dande pĂ„ Ängby Park (Folkets park) i Knivsta följd den 2 sep av en spelning pĂ„ TV-huset i Stockholm, den 3 sep pĂ„ "StjĂ€rnscenen" pĂ„ Liseberg[4] i Göteborg och den 4 sep pĂ„ "Kommunalhuset" i Vara. Spelningen pĂ„ Liseberg orsakade publikkaos[5] med cirka 15 000 personer och en planerad andra konsert dagen efter stĂ€lldes in.

Ett stort bakslag drabbade dem nÀr de förbjöds att komma till USA av American Federation of Musicians Union. Detta efter brÄk om pengar kring upptrÀdanden, samt att Dave Davies och Mick Avory vid upprepade tillfÀllen rÄkat i slagsmÄl med varandra under deras konserter. I fyra Är var gruppen utestÀngd frÄn vÀrldens största musikmarknad. Ray Davies kom bland annat pÄ grund av detta att inspireras mer av klassisk brittisk musik (bland annat music hall) Àn sina kollegor i de sÄ kallade British Invasion-grupperna.

Konceptalbum och samhÀllskommenterande

[redigera | redigera wikitext]

Efter de inledande framgÄngarna utvecklade gruppen och framför allt lÄtskrivaren Ray Davies alltsÄ en nÄgot stillsammare ljudbild. Det första tydliga tecknet pÄ detta var LP:n The Kink Kontroversy och hiten "Tired of Waiting for You". Texterna utvecklades mer och musiken var inte lÀngre lika vild, Àven om singeln "Till the End of the Day" var ett exempel pÄ att de inte helt lÀmnat sina tidigare tongÄngar. Denna utveckling fortsatte med de samtidskommenterande lÄtarna "A Well Respected Man" och "Dedicated Follower of Fashion", bÄda stora hits kring Ärsskiftet 1965-1966. Den sistnÀmnda lÄten blev 1966 en hit i svensk översÀttning - "En liten snobb" - med gruppen Telstars. Den svenska texten var skriven av Peter Himmelstrand.

LÄten "Sunny Afternoon" kom ut som singel 1966, och blev en sommarhit i flera lÀnder. LÄten kom ocksÄ att bli deras sista noterbara amerikanska hit fram till 1970. I texten mÀrks Ray Davies satiriska Ädra tydligt. LÄten ingick pÄ LP:n Face to Face som anses vara ett av de första riktiga konceptalbumen med socialt kommenterande som löst tema. Senare samma Är kom singeln "Dead End Street" vilken kommenterade den brittiska arbetarklassens bistra situation. Pete Quaife hade det hÀr Äret varit med om en bilolycka och kunde dÀrför inte nÀrvara sÄ mycket vid inspelningarna. Hans tillfÀlliga ersÀttare blev John Dalton.

The Kinks i hollÀndska TV-programmet Fanclub, 1967.

Året dĂ€rpĂ„ gavs singeln "Waterloo Sunset" och albumet Something Else by the Kinks ut. Gruppens singlar sĂ„lde fortsatt bra, men deras album nĂ„dde inte lĂ€ngre en sĂ„ stor publik. Den trenden började med Something Else som inte blev nĂ„gon kommersiell succĂ© trots att albumet var kritikerrosat. De gav ut en till framgĂ„ngsrik singel, "Autumn Almanac", men publiken tappade allt mer intresset för gruppen. Trots detta fortsatte Davies med sitt speciella sĂ€tt att skriva texter. År 1968 gavs albumet The Village Green Preservation Society ut, ett nostalgiskt album som blickade tillbaka pĂ„ ett svunnet England. Det blev en stor favorit bland musikkritiker, men ignorerades nĂ€stan helt av allmĂ€nheten. Den enda egentliga framgĂ„ngen 1968 var singeln "Days" med en tolfteplats pĂ„ Englandslistan. Singlar som "Wonderboy" och "Plastic Man" dĂ€remot försvann nĂ€ra pĂ„ obemĂ€rkta.

The Kinks cirka 1970.

NĂ€sta album Arthur, vilket handlar om en brittisk man som flyttar till Australien, följde samma mönster. Singeln "Victoria" frĂ„n skivan blev dock en liten hit. Mycket pĂ„ grund av den uteblivna framgĂ„ngen lĂ€mnade basisten Pete Quaife gruppen för att bli ersatt av John Dalton. År 1970 fick gruppen Ă„terigen en stor internationell hit med "Lola", en lĂ„t som handlade om ett möte mellan en ung pojke frĂ„n landet och en transvestit. En sĂ„ stor framgĂ„ng hade inte gruppen haft sedan "Sunny Afternoon" 1966. "Lola" finns i tvĂ„ versioner. I den ursprungliga versionen nĂ€mns Coca-Cola i texten. BBC vĂ€grade dock spela denna version dĂ„ de ansĂ„g att den kunde ses som reklam, och en ny version med texten "cherry cola" spelades dĂ€rmed in.[6]

Vid denna tidpunkt hade gruppen ocksĂ„ fĂ„tt en ny medlem – John Gosling (keyboard). Intresset för gruppen var pĂ„nyttfött och man hade Ă€ven ytterligare en brittisk hit med "Apeman". Singlarnas album Lola versus Powerman and the Moneygoround, Part One var en stark protest mot skivbranschen och musiklandskapet i övrigt, men Ă€ndĂ„ deras mest framgĂ„ngsrika album pĂ„ lĂ€nge. Efter ett soundtrack till filmen Percy löpte kontraktet hos skivbolaget Pye ut, och de bytte till RCA Records.

Deras första album för det nya skivbolaget, Muswell Hillbillies rÀknas ofta som deras sista riktigt bra konceptalbum. Det behandlade Ray Davies och brodern Daves uppvÀxt i Muswell Hill, London och handlar ocksÄ mycket om Storbritanniens arbetarklass. Det efterföljande albumet Everybody's in Show-Biz var ett dubbelalbum bestÄende av en ny studioskiva, samt en liveskiva. Albumet handlar till stor del om livet som turnerande rockmusiker, och de fick en mindre singelhit med lÄten "Supersonic Rocket Ship".

Rockoperor

[redigera | redigera wikitext]

Efter inspiration frÄn the Who gav The Kinks ut sin första rockopera Preservation 1973. Denna, liksom uppföljaren Preservation, Act II fick som helhet ett dÄligt mottagande av bÄde kritiker och skivköpare, Àven om individuella lÄtar fick beröm. De gav ut ytterligare en rockopera, Soap Opera som Àven den sÄgades i media, men var nÄgot populÀrare Àn sina föregÄngare. Schoolboys in Disgrace var gruppens tredje rockopera, dÀr temat var skolvÀsendets misslyckande att lÀra ut saker som verkligen betyder nÄgot. Denna drog mer Ät hÄrdrockshÄllet Àn tidigare. Efter det lÀmnade Kinks RCA Records som de enligt avtal skulle göra fem album med och skrev kontrakt med Arista Records.

Tillbaka pÄ hitlistorna

[redigera | redigera wikitext]

Bolagsdirektören Clive Davis pĂ„ Arista gjorde klart för gruppen att de inte tĂ€nkte tolerera fler rockoperor. Gruppens första album för det nya skivbolaget, Sleepwalker blev deras största succĂ© pĂ„ mĂ„nga Ă„r. Albumet som var ett betydligt mer traditionellt rockalbum visade en försmak av hur gruppens musik under de kommande Ă„ren skulle lĂ„ta. Samtidigt lĂ€mnade John Dalton gruppen. Han ersattes av Andy Pyle, men Dalton hoppade snabbt in i gruppen för att sedan sluta igen. NĂ€stkommande albumet Misfits frĂ„n 1978 var ett mer introspektivt album och gruppen fick en mindre amerikansk singelhit med lĂ„ten "A Rock 'n' Roll Fantasy". Även John Gosling lĂ€mnade gruppen efter Misfits. Daltons ersĂ€ttare blev Jim Rodford och Gosling blev ersatt av Ian Gibbons.

1979 gavs albumet Low Budget ut som blev gruppens populĂ€raste i USA, och The Kinks var under en tid ett av de absolut största rockbanden pĂ„ den amerikanska marknaden. Skivan Ă€r ett av de album av gruppen som mest drar Ă„t hĂ„rdrockshĂ„llet och arenarock. Dess lĂ„tar handlar till stor del om USA:s dĂ„varande situation med en pĂ„gĂ„ende oljekris och minskat inflytande i vĂ€rlden. Trots hĂ„rdrocksstilen blev albumets populĂ€raste lĂ„t "(Wish I Could Fly Like) Superman" som mer pĂ„minner om disco. Albumet följdes av framgĂ„ngsrika skivorna Give the People What They Want (1981) och State of Confusion (1983). År 1983 gav ocksĂ„ gruppen en stor hitsingel med "Come Dancing". En större singelhit i hemlandet Storbritannien hade gruppen inte haft sedan 1972. Efter Ă„r av olösliga spĂ€nningar mellan Mick Avory och Dave Davies lĂ€mnade Avory bandet 1984 och ersattes av Bob Henrit frĂ„n bandet Argent. Samma Ă„r gavs deras sista Arista-album ut, Word of Mouth vilket inte blev nĂ„gon storsĂ€ljare. Avory försvann dock inte helt frĂ„n gruppen utan fortsatte jobba i bandets organisation, bland annat i Konk, bandets egenhĂ€ndigt Ă€gda inspelningsstudio sedan tidigt 1970-tal. Han medverkade ocksĂ„ fortsatt som trummis pĂ„ enstaka lĂ„tar.

De sista Ă„ren

[redigera | redigera wikitext]

Kinks fortsatte göra nya studioalbum fram till 1993 Ärs Phobia men lyckades inte fÄ nÄgon hit. De blev invalda i Rock and Roll Hall of Fame Är 1990.[7] Sedan mitten av 1990-talet har gruppen blivit uppmÀrksammad igen genom att grupper som Oasis och Blur sade sig hÀmta stor inspiration ifrÄn gruppens material, frÀmst det frÄn andra halvan av 1960-talet. Ray Davies har under senare Är upptrÀtt som soloartist med ett liveband dÀr svenske keyboardisten Gunnar Frick ingÄr. Han har ocksÄ givit ut soloalbum.

Ray Davies och Dave Davies har flera gÄnger under 2000-talet och 2010-talet talat om att Äterförena Kinks, men att det hela tiden kommit saker emellan, bÄde musikaliska och personliga motsÀttningar mellan bröderna. Originalbasisten Pete Quaife avled 2010 i Danmark dÀr han bott i mÄnga Är. I juni 2018 berÀttade Ray Davies att han och brodern Dave, samt trummisen Mick Avory spelat in nytt material till ett Kinks-album. Han sade ocksÄ att gruppen egentligen aldrig upplösts, utan bara att de helt enkelt gick skilda vÀgar under obestÀmd tid.[8]

Bilder

[redigera | redigera wikitext]

Diskografi

[redigera | redigera wikitext]
Album utgivna pÄ Pye Records, i USA gavs albumen ut pÄ Reprise Records
Album utgivna pÄ RCA Records
Album utgivna pÄ Arista Records
Album utgivna pÄ MCA Records
Album utgivna pÄ Columbia Records
Övriga album
Singlar
  • Long Tall Sally (1964)
  • You Really Got Me(1964)
  • All Day and All of the Night(1964)
  • Tired of Waiting for You (1965)
  • Ev’rybody’s Gonna Be Happy/Who’ll Be the Next in Line (1965)

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
Övergripande kĂ€llor
Fotnoter:
  1. ↑ Rock and Roll Hall of Fame-ID: kinks.[kĂ€lla frĂ„n Wikidata]
  2. ↑ Rolli Fölsch "Popmusikens utveckling" sid 36. Liber LĂ€romedel, Lund 1984 ISBN 91-40-30723-9
  3. ↑ Sep 1 1965, The Kinks konserthistorik, s4, 5 /setlist.fm (lĂ€st 28 oktober 2025)
  4. ↑ 3 september 1965, The Kinks /lisepedia.liseberg.se (lĂ€st 28 oktober 2025)
  5. ↑ Popstopp pĂ„ Liseberg, Liseberg /lisepedia.liseberg.se (lĂ€st 28 oktober 2025)
  6. ↑ https://americansongwriter.com/the-kinks-the-bbc-banned-lola-over-1-word/
  7. ↑ ”Rock and Roll Hall of Fame – The Kinks”. Arkiverad frĂ„n originalet den 27 juni 2018. https://web.archive.org/web/20180627005251/https://www.rockhall.com/inductees/the-kinks. LĂ€st 17 maj 2015.
  8. ↑ The Telegraph: Ray Davies: The Kinks are officially getting back together

Externa lÀnkar

[redigera | redigera wikitext]
HĂ€mtad frĂ„n ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=The_Kinks&oldid=58973178”