Hoppa till innehÄllet

Ska

FrÄn Wikipedia
För akronymen SKA, se SKA.
Den hÀr artikeln behöver fler eller bÀttre kÀllhÀnvisningar för att kunna verifieras. (2009-11)
ÅtgĂ€rda genom att lĂ€gga till pĂ„litliga kĂ€llor (gĂ€rna som fotnoter). Uppgifter utan kĂ€llhĂ€nvisning kan ifrĂ„gasĂ€ttas och tas bort utan att det behöver diskuteras pĂ„ diskussionssidan.
Ska
StilursprungJamaicansk mento, calypso, amerikansk jazz, rhythm and blues
Kulturellt
ursprung		Sent 1950-tal, Jamaica
InstrumentGitarr, elbas, trumpet, trombon, saxofon, piano, trummor, orgel
PĂ„verkatRocksteady, reggae
Fusionsgenrer2 Tone, neo-ska, ska-punk
Relaterat
Rude boy, mods, skinhead

Ska (IPA: /skɑː/ eller [skjĂŠ]) Ă€r en musikgenre som har sitt ursprung i det sena 1950-talets Jamaica och som hade sina gyllene Ă„r pĂ„ Jamaica cirka 1962–67. Millie Small hade den första internationella hiten med lĂ„ten "My Boy Lollipop", som nĂ„dde en andraplats pĂ„ den engelska hitlistan i maj 1964.[1] Ska-musiken Ă€r föregĂ„ngare till musikstilarna rocksteady och reggae.[2] Ska kombinerade karibisk mentomusik och calypso med amerikansk jazz och rhythm and blues. Den karaktĂ€riseras av en snabb rytm i 4/4-takt som markeras av en tydlig baktakt. Under tidigt 1960-tal dominerade ska-musiken den jamaicanska musikscenen, och den var Ă€ven populĂ€r bland brittiska mods. Senare blev den populĂ€r bland mĂ„nga skinheads.

Musikhistorier delar oftast in ska-musikens historia i tre perioder: den jamaicanska originalscenen under 1960-talet (Första vÄgen), den engelska 2 Tone-ÄteruppvÀckandet av ska under 1970-talet (Andra vÄgen) och tredje vÄgens skarörelse, som började under 1980-talet och steg i popularitet i USA under 1990-talet.

Etymologi

[redigera | redigera wikitext]

Det finns flera olika teorier om varifrĂ„n ordet ”ska” kommer. Ernest Ranglin menade att termen myntades av musiker som imiterar ljudet ”skat! skat! skat!” som uppstĂ„r nĂ€r man spelar baktakt pĂ„ en gitarr. En annan förklaring Ă€r att basisten Cluett Johnson uppmanade Ernest Ranglin att ”play like ska, ska, ska” under en inspelningssession 1959 som producerades av Coxsone Dodd. Denna teori har dock avfĂ€rdats av Ranglin, som menade att ”Clue(tt) couldn’t tell me what to play!”. Ytterligare en teori Ă€r att det har sitt ursprung i Cluett Johnsons uttryck ’’skavoovie’’, som han brukade anvĂ€nda som hĂ€lsningsfras. Jackie Mittoo insisterade att musikerna sjĂ€lva kallade rytmen för ’’Staya Staya’’, och att det var Byron Lee som introducerade begreppet ’ska’.

"Gitarren och pianot gör ett ska-ljud, som ’ska, ska,’ det Ă€r dĂ€rför vi kallar det för SKA. Ljudet frĂ„n gitarren och pianot, det Ă€r det som ger det namnet ska." - Derrick Morgan[3]

Ranglin beskrev skillnaden mellan R&B och skarytmerna som att R&Bns rytm lĂ„ter ”’’chink’’-ka” och skarytmen lĂ„ter ”ka-’’chink’’”.

Historia

[redigera | redigera wikitext]

Första vÄgen - klassisk ska

[redigera | redigera wikitext]

Efter andra vÀrldskriget ökade försÀljningen av radioapparater i Jamaica och befolkningen fick i större utstrÀckning tillgÄng till rhythm and blues frÄn de amerikanska sydstatsstÀderna, som New Orleans, och artister som Fats Domino och Louis Jordan.

Utstationerandet av amerikanska trupper pĂ„ jamaicansk mark under och efter kriget ledde till att jamaicanerna kunde lyssna till militĂ€ra radiosĂ€ndningar som spelade amerikansk musik, och tillströmningen av amerikanska skivor var konstant. För att möta intresset för denna sortens musik bildades s.k. ’’sound systems’’ av entreprenörer sĂ„ som Prince Buster, Clement ”Coxsone” Dodd och Duke Reid.

DĂ„ jump blues och de mer traditionella formerna av R&B började minska i popularitet under tidigt 1960-tal började jamaicanska artister att spela in sina egna versioner av genrerna. Stilen byggdes upp med hjĂ€lp av takter med fyra trioler, men karaktĂ€riserades av en gitarrbetoning pĂ„ baktakt – Ă€ven kallat ’’upstroke’’ eller ’’skank’’ – dĂ€r blĂ„sverken tar ledningen samtidigt som den ofta följer baktaktsskanken. Piano anvĂ€nds för att förstĂ€rka basen, Ă„terigen inom ramen för ’’skank’’, och trummorna höll 4/4-takt (bastrumman förstĂ€rktes pĂ„ tredje slaget i varje 4-triolsfras). Baktakten finns Ă€ven inom andra karibiska musikformer, sĂ„ som mento och kalypso. En teori rörande uppkomsten av ska Ă€r att Prince Buster skapade stilen under sin första inspelningssession med sitt dĂ„ nystartade skivbolag ’’Wild Bells’’. Sessionen finansierades av Duke Reid, som skulle fĂ„ hĂ€lften av alla lĂ„tarna att slĂ€ppa sjĂ€lv. Gitarren började förstĂ€rka andra och fjĂ€rde takterna i varje notslinga, vilket förhöjde det nya soundet. Trumstilen lĂ„nades frĂ„n traditionella jamaicanska trum- och marschstilar. För att skapa skatakten snĂ€rtade Prince Buster till R&Bns shuffle-takt och betonade baktakten med hjĂ€lp av gitarren. Prince Buster har explicit Ă„beropat amerikansk rhythm & blues som skans ursprungskĂ€lla; mer specifikt The Folkes Brothers ”Oh Carolina "(1960).[4]

De första inspelningarna med ska-musik gjordes i studios som Studio One och WIRL Records i Kingston, Jamaica med producenter som Dodd, Reid, Prince Buster och Edward Seaga. Det positiva, glada skasoundet sammanföll med den feststĂ€mningen som infann sig i landet i samband med sjĂ€lvstĂ€ndigheten frĂ„n den tidigare kolonialmakten Storbritannien Ă„r 1962; en hĂ€ndelse som bl.a. högtidlighölls med hjĂ€lp av Derrick Morgans lĂ„t ”Forward March” och The Skatalites[5] ”Freedom Sound”. Eftersom Jamaica inte ratificerade Bernkonventionen för skydd av litterĂ€ra och konstnĂ€rliga verk förrĂ€n Ă„r 1994 var upphovsrĂ€tten inget problem, vilket ledde till skapandet av ett antal coverlĂ„tar och nytolkningar av redan existerande skalĂ„tar. Jamaicanska musiker sĂ„ som The Skatalites spelade ofta in skaversioner av populĂ€r brittisk och amerikansk musik, sĂ„ som BeatleslĂ„tar, Motown- och Atlantic Records soulhitar , ledmotiv till filmer och surfrock. Bob Marleys band The Wailers gjorde en cover pĂ„ Beatles ”And I Love Her” och en radikal omtolkning av Bob Dylans ”Like a Rolling Stone”.

Byron Lee & the Dragonaires spelade ska med Prince Buster, Eric ”Monty” Morris och Jimmy Cliff pĂ„ 1964 Ă„rs vĂ€rldsutstĂ€llning i New York. DĂ„ musiken förĂ€ndrades i USA förĂ€ndrades Ă€ven ska-musiken. Under 1965 och 1966, dĂ„ den amerikanska soulmusiken utvecklades och blev mjukare och lĂ„ngsammare, utvecklades skan parallellt och gick sĂ„ smĂ„ningom över i den stil som kom att kallas rocksteady. Rocksteadyns glansdagar var dock korta, med en topp 1967, och redan 1968 utvecklades skan vidare till reggae.

Andra vÄgen - 2 Tone

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: 2 Tone
The Specials

2 Tonegenren, som utvecklades under sent 1970-tal i omrÄden runt staden Coventry i England, var en fusion av jamaicanska skarytmer och melodier och punkrockens mer aggressiva gitarrackord och texter. JÀmfört med 60-talets ska hade 2 Tonemusiken snabbare tempo, en mer fyllig instrumentation och en hÄrdare betoning. Genren döptes efter 2 Tone Records, ett skivbolag som grundades av Jerry Dammers, medlem i bandet The Specials. I mÄnga fall ledde omarbetandet av klassiska skalÄtar till att originalen Äter igen blev hitar i Storbritannien.

2 Tonerörelsen föresprĂ„kade föreningen av ”raser” under en period dĂ„ rasmotsĂ€ttningar var stora i Storbritannien. MĂ„nga av The Specials lĂ„tar ökade medvetenheten kring frĂ„gor rörande rasism, vĂ„ld och vĂ€nskap. Upplopp i brittiska stĂ€der var en vanlig företeelse den sommaren som The Specials hade en hit med lĂ„ten ”Ghost Town” (vilken i sig snarare gick i det betydligt lĂ„ngsammare reggaetempot). De flesta av 2 Tonebanden hade en multietnisk banduppsĂ€ttning, sĂ„ som The Beat (kĂ€nda som English Beat i Nordamerika och som British Beat i Australien), The Specials och The Selecter. Madness var, trots att de enbart slĂ€ppte en singel via 2 Tone Records, bland de mest framgĂ„ngsrika banden nĂ€r det kom till att föra ut 2 Tonemusiken i mainstreammusikvĂ€rlden.

Tredje vÄgen

[redigera | redigera wikitext]
Se Àven: Ska-punk

Under sent 1980-tal hade skans popularitet tillfÀlligt ökat i popularitet i Storbritannien, lett av band sÄ som The Hotknives, The Trojans, Potato 5 och The Loafers, sÄvÀl som av ÄteruppstÄndelsen av skafestivaler och skivbolag, dÀr det mest anmÀrkningsvÀrda bolaget var Unicorn Records.

Det tidiga 80-talet upplevde en enorm internationell uppgĂ„ng för skans popularitet, speciellt i Europa. Tyskland visade sig i framkant i denna rörelse, dĂ„ det i landet uppstod en stor mĂ€ngd skaband, skivbolag och festivaler. Bland de mer framstĂ„ende tyska skabanden Ă„terfinns Skaos, Blechreiz och The Busters. Andra framstĂ„ende band frĂ„n Europas sena 80-talets- och tidiga 90-talets skauppsving innefattade Mr. Review och Mark Foggo’s Skasters frĂ„n Amsterdam, och Skarface frĂ„n Frankrike.

Den australiensiska skascenen blomstrade under mitten av 80-talet, följandes de musikaliska föregĂ„ngarna 2 Tone och med band som Strange Tenants och No Nonsens, bĂ„da frĂ„n Melbourne, och senare The Porkers frĂ„n Newcastle, som förtrupp. Vissa av dessa band Ă„tnjöt framgĂ„ngar pĂ„ de australiensiska musiklistorna, framförallt Sydneygruppen The Allniters, vilka placerade sig pĂ„ plats 10 med en skacover pĂ„ ”Montego Bay” Ă„r 1983.

Japan etablerade först sina egna ska- och reggaescener – den förra i folkmun kallad ”J-Ska” – i mitten av 80-talet. Tokyo Ska Paradise Orchestra, som bildades 1988, har varit en av landets mest framgĂ„ngsrika föregĂ„ngare för skascenen.

Sydamerikas skascen började utvecklas under 80-talet. Sydamerikanska skaband blandar generellt sett traditionella skarytmer med starka influenser frĂ„n Latin-musik och rock en Español. Det mest framstĂ„ende av dessa band Ă€r Los Fabulosos Cadillacs frĂ„n Argentina. De bildades 1985 och har sĂ„lt miljontals skivor över hela vĂ€rlden. De fick en internationell hit med lĂ„ten ”El Matador” 1994, och de vann en Grammy för bĂ€sta Latin Rock/Alternativa album 1998.

Nordamerika

[redigera | redigera wikitext]

Under tidigt 80-tal började skaband bildas i USA, influerade av 2 Tone. The Uptones frÄn Berkeley, Kalifornien och The Toasters frÄn New York bildades bÄda 1981, och var bland de första aktiva skabanden i Nordamerika. De tillrÀknas bÄda förtjÀnsten för att lÀgga grunden för amerikansk ska och för att ha etablerat scascener i deras respektive regioner. MÄnga av de tidiga amerikanska skabanden fortsatte i samma anda som 2 Tonetraditionen och modsÄteruppvÀckelsen, men band som Fishbone, The Mighty Mighty Bosstones och Operation Ivy blev snarare pionjÀrer för den amerikanska skapunksundergenren. Denna var en sammansmÀltning av ska och punkrock, och typiskt för den var att man tonade ner skans R&B-influenser till förmÄn för snabbare tempon och gitarrdistorsion.

TvĂ„ brĂ€nnpunkter för USA:s knoppande skascen var New York City och Orange County i Kalifornien. I New York bildade Toasters fronfigur Robert ”Bucket” Hingley independentbolaget ’’Moon Ska Records’’ 1983. Skivbolaget blev snabbt det största independentbolaget för ska i USA, och de slĂ€ppte skivor med stora östkustband som The Slackers, The Scofflaws och The Pietasters. Skascenen i Orange county var en grogrund för skapunk och mer populĂ€rmusikaliskt inspirerad ska-musik; dessa personifierades i bl.a. band som Reel Big Fish, No Doubt och Sublime. Det var hĂ€r som begreppet ”tredje vĂ„gens ska” myntades och uttrycket gjordes populĂ€rt av Tazy Phyllips (vĂ€rd för radioprogrammet Ska Parade), som anvĂ€nde det för att beskriva den nya vĂ„gen av ska-influerade band vars kĂ€ndisskap stadigt vĂ€xte. San Francisco Bay Area bidrog Ă€ven till skans vĂ€xande popularitet; band som Skankin’ Pickle, Let’s Go Bowling och dance Hall Crashers blev kĂ€nda inom turnĂ©vĂ€rlden.

Under mitten av 90-talet ökade underground-skans popularitet, nĂ„got som mĂ€rktes tydligt genom bildandet av ett otal skabaserade skivbolag, bokningsorganisationer och indiezines. Emedan Moon Ska fortfarande var USA:s största skaskivbolag, fanns dĂ€r Ă€ven Chicagobaserade Jump Up Records, som tĂ€ckte upp den myllrande mellanvĂ€stern, och Steady Beat Recordings i Los Angeles, som ansvarade för den revival den traditionella skan fick i södra Kalifornien i och med bandet Hepcat. MontrĂ©als Stomp Records var Kanadas frĂ€msta distributör av ska-musik, med titlar frĂ„n kanadensiska band som The Planet Smashers, The Kingpins och King Apparatus. Utöver detta utökade mĂ„nga indie- och punkrocksskivbolag som Hellcat Records och Fueled by Ramen sina repertoarer för att inkludera bĂ„de ska- och skapunkband. Asian Man Records (tidigare Dill Records som grundades av Skankin’ Pickles medlem Mike Park 1996 började med att huvudsakligen ge ut skapunkalbum, innan de utökade verksamheten till att slĂ€ppa tidiga skivor frĂ„n punkbanden Alkaline Trio och The Lawrence Arms.

År 1993 skrev The Mighty Mighty Bosstones kontrakt med Mercury Records, varpĂ„ de blev det första amerikanska skabandet som rönte framgĂ„ngar hos mainstreampubliken. Deras album Question the Answers frĂ„n 1994 sĂ„lde guld och lĂ„g som högst pĂ„ plats 138 pĂ„ Billboard 200. 1995 slĂ€ppte punkbandet Rancid (som bestod av bl.a. före detta medlemmar ur bandet Operation Ivy) skalĂ„ten ”Time Bomb” som nĂ„dde Ă„ttonde plats pĂ„ Billboards Alternative Songslista och blev den första riktigt stora skahitten under 1990-talet; den bidrog Ă€ven till att föra ut skan i den amerikanska offentligheten. Under de följande Ă„ren dök en mĂ€ngd ska- och skainfluerade lĂ„tar upp högt upp i mainstreamradion, sĂ„ som No Doubts ”Spiderwebs”, Reel Big Fishs ”Sell Out” och The Mighty Mighty Bosstones ”The Impression That I Get”. Dessa bands respektive album kom senare alla tre att sĂ€lja platina. Kring Ă„r 1996 var tredje vĂ„gens ska en av de mest populĂ€ra formerna av alternativ musik i USA.

Under sena 90-talet började intresset för tredje vĂ„gens ska sakta att avta, och skan lĂ€mnade plats för andra musikgenrer som vĂ€xte i styrka och popularitet. Moon Ska Records dukade under pĂ„ 2000-talet, men Moon Ska EuropĂ©, deras Europafilial, fortsatte att bedriva verksamhet under 00-talet och Ă„terlanserades senare som Moon Ska World. År 2003 lanserade Hingley ett nytt skaorienterat skivbolag; Megalith Records.

FramstÄende grupper och artister

[redigera | redigera wikitext]

Jamaica 1962-1966

[redigera | redigera wikitext]

2 Tone, frÀmst England, ca 1979-1980-tal

[redigera | redigera wikitext]

Tredje vÄgen, ca 1990-2010-tal

[redigera | redigera wikitext]

Se Àven

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ↑ ”Millie Small Chart History” (pĂ„ engelska). The Official UK Charts Company. https://www.officialcharts.com/artist/11030/millie/. LĂ€st 30 mars 2021.
  2. ↑ "Ska". Encyclopédia Britannica. Hussey Dermot. pp. http://www.search.eb.com/eb/article–9118222.
  3. ↑ Augustyn, Heather (2010). Ska: An Oral History. s. 16. ISBN 0-7864-6040-7.
  4. ↑ Oh Carolina genius.com LĂ€st 2026-4-8
  5. 1 2 3 4 5 6 7 8 http://www.allmusic.com/artist/the-skatalites-mn0000425105

Externa lÀnkar

[redigera | redigera wikitext]
HĂ€mtad frĂ„n ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ska&oldid=59384500”