Östsvenskhet
Östsvenskhet, eller benämningen östsvensk, är historiska begrepp som under 1900-talets första årtionden användes om Finlands svenskspråkiga befolkning. Ordet kom ursprungligen från språkforskningen, där "östsvenska" sedan mitten av 1800-talet var samlingsnamnet på de svenska dialekter som talades öster om Sverige – i Finland, på Åland och i Estland.
På 1910-talet togs ordet upp som självbeteckning av en radikal falang inom den svenska nationalitetsrörelsen i Finland. Att kalla sig östsvensk var att hävda att landets svenskspråkiga var en östlig gren av det svenska folket, väsensskild från finnarna, och av detta drog man politiska slutsatser: de svenska bygderna borde hållas samman till ett eget område med egen jord och eget självstyre. Programmet nådde sin höjdpunkt åren 1917–1922, då Finland blev självständigt och landets språklagstiftning skrevs om.
Östsvenskheten blev aldrig någon egen politisk rörelse och dess praktiska betydelse förblev liten. Den bidrog däremot till det hätska debattklimat som gav näring åt motsvarande radikalism på finskt håll, äktfinskheten. Som samlande beteckning fick "östsvensk" aldrig samma genomslag som "finlandssvensk": ordet förknippades tidigt med ytterlighetsåsikter och med åländsk separatism och trängdes undan under 1920-talet.
Ordet östsvensk
[redigera | redigera wikitext]Ordet östsvensk har sitt ursprung i språkforskningen, där det var etablerat långt innan det blev en politisk självbeteckning.[1] Till milstolparna i den svenska dialektforskningen i Finland räknas prästen A. J. Hippings skrift Om den svenska språkdialecten i Nyland (1847), och mot slutet av 1800-talet dyker "östsvensk" upp som samlingsbeteckning på de svenska bygdemålen i landet – i O. F. Hultmans De östsvenska dialekterna (1894) och Herman Vendells Ordbok över de östsvenska dialekterna (1904–1907).[2]
Beteckningen gällde inte enbart svenskan i Finland. Den omfattade i traditionell dialektforskning också de svenska målen i Estland,[3] och språkforskaren T. E. Karsten påminde 1920 om att uttrycket i facklitteraturen användes "som sammanfattande benämning för Östersjöprovinsernas, Finlands och Ålands svenska folkspråk (aldrig ensamt för Finlands)" – medan det i Sverige dessutom betecknade det östliga Sverige.[1] Av detta skäl har "östsvenskar" ibland även fått avse svensktalande i Estland. I dag talar man i regel om de finlandssvenska dialekterna.[4]
Språkstriden och den svenska samlingsrörelsen
[redigera | redigera wikitext]När Sverige förlorade sin östra rikshalva i kriget 1808–1809 blev Finland ett självstyrande storfurstendöme under den ryske kejsaren. Landet behöll svensk lag och svensk som förvaltningsspråk, och svenskan förblev därför språket i ämbetsverk, domstolar och skolor trots att den stora majoriteten av invånarna hade finska som modersmål. De svenskspråkiga utgjorde inte bara landets elit i kuststäderna, utan också en jordbrukande allmoge längs syd- och västkusten.[5]
Från 1840-talet växte en finsknationell rörelse fram, fennomanin, som krävde att finskan skulle bli statens och bildningens språk. År 1863 utverkade J. V. Snellman ett kejserligt språkreskript som fastslog att finskan inom tjugo år skulle vara jämställd med svenskan som förvaltningsspråk. Reformen har kallats den största demokratiseringen i Finlands historia, eftersom den gjorde folkmajoriteten till fullvärdiga medborgare på sitt eget språk – men den väckte samtidigt frågan vad som skulle bli av det svenska. Den utdragna konflikt om språkens ställning som följde, i Finland kallad språkstriden, kom att prägla landets politik ända fram till andra världskriget.[6]
Som motkraft uppstod en svensk samlingsrörelse.[7] Vändpunkten brukar förläggas till den 2 maj 1858, då studenten Axel Olof Freudenthal (1836–1911) vid ett möte i Nyländska studentavdelningen i Helsingfors bestred att det var önskvärt att den svenska allmogen smälte samman med den finska. De svenskspråkiga borde i stället höjas i bildning och lära sig inse att de, om än politiskt ett folk med finnarna, nationellt utgjorde "en gren af den Skandinaviska stammen". En nation bestod enligt Freudenthal av dem som talade samma språk, medan ett folk utgjordes av dem som lydde under samma lagar.[8] År 1874 grundade han Svenska landsmålsföreningen i Finland, vars medlemmar samlade in dialektprov och folkminnen på sina hemorter och med tiden bildade en kader av aktivister för det svenska partiet.[9]
Hur det svenska skulle definieras var däremot ingen självklarhet, och rörelsen delade sig tidigt i två riktningar. Freudenthals bygdesvenskhet utgick från språk och härstamning och såg allmogen ute i de svenska bygderna som folkets kärna. Kultursvenskheten, personifierad av professorn Carl Gustaf Estlander, fäste ingen avgörande vikt vid etnisk bakgrund utan såg svenskan framför allt som bärare av "den svenska bildningsformen", det vill säga det kultur- och rättsarv Finland delade med västerlandet. Estlander varnade uttryckligen för en nationalitet byggd på blodsband: "Vädjar man till blodsbandet, så får man ock blodet att sjuda och så får man det att rinna."[10] Klassiska filologen Ivar Heikel (1861–1952) intog en liknande hållning och pekade ut språket, inte härstamningen, som nationalitetens avgörande kännetecken.[11] När Svenska folkpartiet grundades 1906 blev dess första program en kompromiss mellan de båda synsätten, och spänningen mellan dem bestod.[7]
Det som intresserade bygdesvenskheten var just det som kunde visa allmogens särart: dialekterna och folkkulturen. Skolmannen J. O. I. Rancken (1824–1895) i Vasa uppmanade 1848 som förste svenskspråkige i Finland till systematisk insamling av folkdiktning och lät på 1860- och 1870-talen sina elever teckna upp visor, sagor och hembygdsskildringar i Österbottens svenskbygder. Ungefär samtidigt satte Freudenthal sina studenter i arbete i Nylands socknar. För Rancken var det svenska folket i Finland en brygga mellan finskt och rikssvenskt; för Freudenthal och hans studenter betydde "folk" de svenskar som bodde i Finland men ändå inte var finnar.[12] Att nationalitetsrörelsens ledargestalt samtidigt var landsmålsföreningens grundare och själv skrev arbeten om både finlands- och estlandssvenska mål var ingen tillfällighet: dialektinsamlingen hade uttalat nationella syften.[13]
Östsvenskheten tar form
[redigera | redigera wikitext]Efter sekelskiftet 1900 fick svenskhetsrörelsen ett allt tydligare territoriellt drag. Uttryck som "språkgräns" och "det svenska Finland" togs i aktivt bruk, och försvaret av språket ansågs förutsätta att man höll ihop det svenska bosättningsområdet – "den svenska jorden".[14]
Samtidigt hårdnade tonen i politiken. Lantdagsreformen 1906, som ersatte den gamla ståndslantdagen med en folkvald enkammarlantdag, gav upphov till en i Norden sällsynt frän offentlig retorik där motparten skymfades efter bästa förmåga: den borgerliga pressen förolämpade utan hämningar den socialdemokratiska arbetarrörelsen, som svarade med ett nog så aggressivt språk. I detta klimat började också svenska skämttidningar och studentsamfund ge allt öppnare uttryck för en nedlåtande inställning till den finska befolkningen. Attityden fick näring av det stora intresse för rasfrågor som vid denna tid spred sig från Centraleuropa och Sverige till Finland, och även finska vetenskapsmän offrade tid och resurser på att utforska befolkningens fysiska "rasegenskaper". Halvt på skämt, halvt på allvar kunde man därför beteckna de finskspråkiga som mongolättlingar och sig själva som svenska germaner, vilket nogsamt lades på minnet av den sårade motparten.[15] Föreställningen om finnarna som mongoler härstammade från 1800-talets tyska antropologi; teorin var vid det laget i stort sett övergiven inom vetenskapen men levde vidare som skällsord.[16]
Ur denna jordmån växte östsvenskheten. På 1910-talet uppstod en radikalt bygdesvensk opinion bland yngre svensksinnade akademiker, som i vissa fall hävdade att Finlands svenska befolkning inte bara etniskt utan även rasmässigt stod närmast Sveriges. Studentgenerationen framställde gärna de svenskspråkiga som kulturbärare och som ett eget folk bestämt av härstamning, och åsikterna kom samlade till uttryck i skriften Svenskt i Finland. Ställning och strävanden (1914); främst bland rasivrarna var publicisten Artur Eklund.[17][18] Dessa ståndpunkter fick aldrig någon större spridning inom Svenska folkpartiet och klingade av under 1920-talet, men de bidrog till svårigheterna att formulera en sammanhängande ideologi för den svenska samlingsrörelsen.[14]
Vad skulle man kalla sig?
[redigera | redigera wikitext]Från 1911 fördes en livlig debatt inom den yngre svenskspråkiga intelligentian om vad man egentligen skulle kalla sig. Diskussionen tog fart i tidskriften Studentbladet 1912 och ledde till rekommendationen att "finländare" skulle beteckna alla medborgare i landet, "finne" endast den som hade finska som modersmål och "finlandssvensk" den som hade svenska.[19] "Östsvensk" var en av flera konkurrerande benämningar i samma debatt; när författaren Torsten Helsingius 1914 talade om östsvenskar avsåg han medlemmarna i föreningen Östsvenska Stammen.[20]
Förslagen vann inte genast bifall. Orden hade knappast alls förekommit i det allmänna språkbruket, och äldre svenskar ur den bildade klassen uppfattade dem inte sällan som sökta och obekväma. På finskt håll fördömdes de nya beteckningarna ofta som uttryck för en ofosterländsk isolationism och en direkt rasistisk hållning; ännu vid andra världskrigets utbrott upplevdes de som onödiga eller rentav kränkande av en bredare finskspråkig allmänhet.[21][22]
Under språkstridens dagar, och särskilt på 1920-talet, blev "östsvensk" i mer eller mindre svensksinnade kretsar helt enkelt benämningen på en finlandssvensk.[23] För östsvenskarna stod det svenska i skarp motsättning till det finska, men i allmänhet var det inte fråga om separatism i samma mening som på Åland. Enligt de radikalaste var svenskbygderna att betrakta som ett område som egentligen borde höra till Sverige, ett irredenta, och hela Finland rentav ett "Östersverige" (Hugo Ekhammar) där finnarna utgjorde ett främmande element.[23] De som kallade sig östsvenskar har i eftervärlden ofta setts som företrädare för en ytterlighetsriktning, mera orienterad mot Sverige än de som kallade sig finlandssvenskar.[24]
Kravet på svenskt självstyre 1917–1922
[redigera | redigera wikitext]Året 1917 ändrade förutsättningarna i grunden. Februarirevolutionen störtade den ryska kejsarmakten, i december förklarade sig Finland självständigt, och i januari 1918 bröt inbördeskriget mellan röda och vita ut. När hela statsskicket på detta sätt stod öppet blev nationalitetsfrågan plötsligt praktisk politik, och den kom att förknippas med krav på ett svenskt självstyre.[25]
Redan i januari 1917 hade en krets svensknationella akademiker i Helsingfors börjat ge ut tidskriften Östsvensk Tidskrift, där man krävde konkreta åtgärder mot en förfinskning av den svenska jorden och hävdade att man var "östsvenskar" – representanter för en östlig gren av den svenska stammen i Nordeuropa. Vid Svenska folkpartiets partidag i maj 1917 framfördes tanken att de svenska kustregionerna i Nylands, Åbo och Vasa län skulle bilda minst tre självstyrande "landskap" med egna landsting. Hösten samma år framkastades ett mera långtgående förslag: Finland borde delas in i enspråkiga kantoner enligt schweiziskt mönster, och i december beslöt partiets centralstyrelse att bereda frågan.[26][27][28]
Efter inbördeskriget hade det politiska landskapet förändrats. De svenskspråkiga eliterna hade synligt slutit upp på den segrande vita sidan, vilket stärkte deras ställning i det borgerliga lägret, och senaten avskilde under trycket från en svensk militärexpedition till Åland ögruppen till ett eget Ålands län.[29][30] Vid partidagen i oktober 1918 blev enspråkiga kantoner med vidsträckt självstyre partiets allmänna målsättning, och under vintern ansökte Svenska Österbottens kommunförbund, de åboländska skärgårdskommunerna och de nyländska svenskbygderna var för sig om egna svenska län.[31] I april 1919 hölls ett eget val bland de svenskspråkiga till Svenska Finlands folkting – över 110 000 röster avgavs – och folktinget enades i maj om en framställning till regeringen om svensk självstyrelse.[32]
Ålandsfrågan
[redigera | redigera wikitext]Det starkaste men samtidigt mest svårhanterliga kortet på svensk hand var Åland. Senhösten 1918 gick ålänningarna genom den så kallade Ålandsrörelsen i samråd med Sveriges regering in för att åstadkomma en separation från Finland vid fredskonferensen i Paris. Strategin fördömdes av den svenska opinionen på fastlandet, som gång på gång hävdade att ålänningarna inte var en nation för sig utan en del av den finlandssvenska nationaliteten, och att en avträdelse skulle försvaga den. Arvid Mörne och Bruno Lesch, som drev denna linje i en broschyr 1918, uteslöt däremot inte en långtgående åländsk autonomi inom Finland.[33]
Undantaget var en radikal falang i Österbotten, som visade förståelse för ålänningarna. Vid ett extra landsmöte i Vasa den 6 januari 1919 krävdes att "all gemenskap" med finnarna skulle sägas upp; längtan till Sverige sades vara lika stark på den österbottniska landsbygden som på Åland, och den österbottniska frågan borde tas upp vid fredskonferensen. Professor Georg von Wendt ledde samma månad en delegation till Stockholm, Köpenhamn och Oslo. Partiledningen i Helsingfors tog avstånd, och även Hufvudstadsbladet kritiserade utspelet.[34][32]
Paradoxalt nog gynnade Ålandstvisten svenskheten på fastlandet. Eftersom regeringen behövde Svenska folkpartiets stöd mot separatisterna, och dessutom ville framstå som generös mot sin minoritet inför omvärlden, drevs språkreformerna framåt. När Nationernas förbund i juni 1921 avgjorde tvisten förblev Åland finskt territorium, men med garantier för öarnas svenskhet.[35]
Språklagen 1922
[redigera | redigera wikitext]Redan regeringsformen i juni 1919 fastslog att finska och svenska var republikens nationalspråk, och en reviderad språklag antogs av en enhällig riksdag i april 1922. Lagstiftningen garanterade att de två språken var jämställda i offentliga sammanhang, men inget sades om svensk självstyrelse, och den erkände inte någon särskild svensk "nationalitet". För de moderata inom båda språklägren var resultatet en klar seger, och just garantin om språklig jämställdhet dämpade intresset för självstyrelse.[36] Äktfinnarna och östsvenskarna var däremot inte alls nöjda – de sistnämnda för att nationalitetsfrågan helt hade negligerats. Sedan Ålandsfrågan avgjorts ansåg sig den finska majoriteten mindre tvungen än tidigare att ta hänsyn till svenska särkrav, och vid Svenska folkpartiets partidag i Kristinestad 1923 avfördes självstyrelsetanken som aktiv faktor ur den finlandssvenska politiken.[37]
Den svenska jorden
[redigera | redigera wikitext]Den mest konkreta delen av det östsvenska programmet gällde jorden. Om de svenskspråkiga var ett eget folk med ett eget bosättningsområde följde att området måste hållas samman – och därmed att jorden inte borde säljas till finskspråkiga. Frågan tillspetsades under första världskriget, då stigande jordpriser i de svenska socknarna nära huvudstaden lockade jordägare att sälja och hemman som brukats i samma släkt i generationer övergick i främmande händer. Inställningen till "den svenska jorden" präglades enligt Max Engman av en stämning av "blod och jord": jorden omgavs av en mystik och uppfattades av många svenskhetsaktivister som inte bara den enskildes utan i någon mening också "den svenska folkstammens egendom".[38]
Kring denna fråga samlades en gruppering inom Svenska folkpartiet som ville förena östsvenskheten med ett socialt radikalt program och som ofta var missnöjd med partiets konservatism. Till den hörde Hugo Ekhammar, Arvid Mörne, Bertel Appelberg, Gabriel Nikander, Einar Pontán och K. Rob. V. Wikman, och det var denna krets som gav ut Östsvensk Tidskrift från januari 1917 till februari 1918.[27][18]
I tidskriftens inledande programartikel framhålls att ett av de viktigaste strävandena nu blir att "bevara det svenska landamäret enspråkigt". Den kanske största faran ligger i att de bildade har förlorat sinnet för det ursprungligt svenska. Inflyttningen av finskt folk har inte minst herrgårdarna förorsakat, då ringaktningen och tvånget jagat bort den omgivande bygdens söner. Likaså har bruken visat förakt och ointresse för den svenska befolkningen – särskilt kritiseras Fiskars-Billnäs.
Kretsen kring tidskriften företrädde linjen att hålla den svenska jorden i svenskt ägo; varje försäljning till finnar var en förlust för svenskheten i landet. Linjen vann en framgång vid Svenska folkpartiets partidag i maj 1917, då det beslöts att "söka för den svenska befolkningen bevara det grundvillkor för dess fortbestånd, som ligger uti bibehållandet av det svenska bosättningsområdet".
Mörne, en av pionjärerna inom den landsbygdsromantiska riktningen, utgav 1915 kortromanen Den svenska jorden,[39] där det nyländska kustlandskapet och allmogen framställs i ett mytologiskt skimmer.[40] Skriften kom Hugo Ekhammar att kalla "svenskhetens bibel i fickformat". Det är programmatiskt att berättelsen inleds med en skildring av Nylands kusttrakter, där person- och ortnamnens härledningar får bevisa en urgammal svenskhet: "De första byggarnas öden äro dolda bakom glömskans ogenomträngliga förlåt, men dessa avlägsna århundraden ha lämnat oss deras namn i arv." Mörne var i övrigt liberal och demokratisk i sin samhällssyn och sympatiserade före första världskriget ofta mera med den moderata arbetarrörelsen än med partiets kultursvenska ledning – ett exempel på att de östsvenskt visionerande bygdesvenskarna var en brokig skara.[18]
Östsvensk Samling och banden till Sverige
[redigera | redigera wikitext]Östsvenskheten var inte bara en inrikespolitisk hållning utan också ett sätt att beskriva förhållandet till Sverige, och den fick sin organisatoriska form i samarbetet med moderlandet. År 1919 fick Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet sina första lokalavdelningar i Finland: Östsvensk Samling i Helsingfors och Östsvensk Samling i Ekenäs. Ordet östsvensk kom att ingå i namnet på en tredjedel av avdelningarna i landet. Skälet var att man i Finland var främmande för riksföreningens eget begrepp "allsvensk" – tanken på en gemenskap mellan alla svensktalande i världen – och dessutom ogillade föreningens namn, som antydde att svenskarna i Finland var rikssvenskar i utlandet. Björneborgs Tidning konstaterade träffande att östsvenskheten var den allsvenska tanken "omplanterad på finländsk jord". Riktningen hade också en förankring i den radikala bygdesvenskheten.[41]
Helsingforsavdelningen växte snabbt till omkring 2 000 medlemmar och blev riksföreningens största lokalavdelning; 1928 uppgick de anslutna föreningarna i Finland till tjugo. Avdelningens ordförande Harald Lindberg konstaterade i ett tal i maj 1919 att uppgiften var "att svetsa samman svenskfolket i Östanled med moderfolket i Västanled". Enhetstanken uttrycktes av K. Rob. V. Wikman i tidskriften Det nya Sverige 1921: "Öst- och västsvensk odling är en och skall så förbli." Enligt Wikman skulle Finlands svenskar inte bara bilda ett band mellan Sverige och Finland, utan återknyta till den historiska tanken om en politisk enhet mellan länderna.[41]
Kritik och eftermäle
[redigera | redigera wikitext]Östsvenskheten mötte kritik också utanför de svensksinnade leden. Biblioteksmannen och författaren Volter Kilpi, som vid Helsingfors universitetsbibliotek på nära håll följt den yngre svenskspråkiga intelligentians tankar, riktade i skriften Kansallista itsetutkiskelua ("Nationell självprövning", 1917) tre invändningar mot en östsvensk nationalism: den drev in den svenskspråkiga bildningskretsen i en allt trängre kulturell sfär, den skapade en aldrig tidigare skådad nationalistisk antagonism mellan språkgrupperna i de breda folklagren, och den innebar i längden ett bakslag också för den finska kulturen, som i århundraden fått sina europeiska impulser via den svenskspråkiga bildade klassen. Fennomanernas Kalevalasvärmeri betecknade han som lika malplacerat som östsvenskarnas vikingafantasier.[42]
Äktfinnarnas sätt att gestalta sin nationella framtid påminde i många avseenden om östsvenskarnas; båda hade tagit intryck av 1910-talets nationalistiska idéströmningar i Centraleuropa, där nationerna uppfattades som organismer.[43] Jordmånen för äktfinskheten anses delvis ha förberetts av den östsvenska inställningen, men äktfinskheten riktade sig inte särskilt mot den östsvenska politiken utan över huvud taget mot allt som var svenskt i landet. Gemensamt för de båda riktningarna var att de underströk främlingskapet mellan svenskt och finskt.[44]
Redan vid ingången av 1920-talet hade benämningen "östsvenskar" fått en allvarlig slagsida, eftersom den lätt förknippades med den åländska separatismen – något som inte alls passade in i det statsbygge som landets övriga svenskspråkiga ställde sig bakom. Också beteckningen "Finlands germaner" blev allt mindre användbar, medan begreppen "folkstam" och "nationalitet" visade sig mera slitstarka.[22] De flesta forna östsvenskar accepterade så småningom den ordning som språklagstiftningen 1921–1922 medförde; en del deltog aktivt i politiken i Svenska folkpartiets led, medan andra fortsatte sitt engagemang i svenskspråkiga frivilligorganisationer.[14] Mot slutet av 1920-talet hade "finlandssvensk" trängt djupt in i språkbruket och blivit den vedertagna termen.[45]
Trots att många historiker hörde till 1910-talets studentgeneration ledde de radikalt bygdesvenska och östsvenska stämningarna aldrig till någon sammanhängande finlandssvensk historiesyn. Världskriget och inbördeskriget riktade uppmärksamheten åt annat håll, och forskningen om det svenska folket i Finland återgick i stället till folklivsforskningen, framför allt genom Gabriel Nikanders professur i nordisk kulturhistoria och folklivsforskning vid Åbo Akademi.[46]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 Mustelin 1983, sid. 62.
- ↑ Sandström 2000, sid. 178, 186.
- ↑ Västerdal, Ida (23 juni 2022). ”Estlandssvenskan – en östsvensk doldis”. Språkbruk. Institutet för de inhemska språken. https://sprakbruk.fi/-/estlandssvenskan-en-%C3%B6stsvensk-doldis/. Läst 30 augusti 2026.
- ↑ Tarkiainen 2018, sid. 218.
- ↑ Meinander 2016, sid. 13, 28.
- ↑ Engman 2016, sid. 97.
- 1 2 Meinander 2016, sid. 20–21.
- ↑ Engman 2016, sid. 155–156.
- ↑ Engman 2016, sid. 171–173.
- ↑ Lindman 1983, sid. 169–172.
- ↑ Högnäs 1995, sid. 52–53.
- ↑ Wolf-Knuts 2000, sid. 127–129.
- ↑ Sandström 2000, sid. 177, 180.
- 1 2 3 Meinander 2016, sid. 21.
- ↑ Meinander 2016, sid. 21–22, 24.
- ↑ Engman 2016, sid. 331–333.
- ↑ Engman 2000, sid. 40.
- 1 2 3 Meinander 2016, sid. 21–22.
- ↑ Mustelin 1983, sid. 50–51.
- ↑ Mustelin 1983, sid. 59.
- ↑ Mustelin 1983, sid. 59–61.
- 1 2 Meinander 2016, sid. 28.
- 1 2 Lindberg, Johan (27 oktober 2010). ”Östsvenskhet”. Uppslagsverket Finland. Svenska folkskolans vänner. https://www.uppslagsverket.fi/sv/view-170045-Oestsvenskhet. Läst 30 augusti 2026.
- ↑ Mustelin 1983, sid. 69.
- ↑ Meinander 2016, sid. 15–17.
- ↑ Meinander 2016, sid. 15.
- 1 2 Engman 2016, sid. 366.
- ↑ von Bonsdorff 1983, sid. 228.
- ↑ Meinander 2016, sid. 15–16.
- ↑ Engman 2016, sid. 361.
- ↑ Engman 2016, sid. 373.
- 1 2 Meinander 2016, sid. 17.
- ↑ Engman 2016, sid. 358–362.
- ↑ Engman 2016, sid. 373–374.
- ↑ Meinander 2016, sid. 16–18.
- ↑ Meinander 2016, sid. 18.
- ↑ von Bonsdorff 1983, sid. 239–240.
- ↑ Engman 2016, sid. 290–291.
- ↑ Arvid Mörne (1915). Strandbyggaröden · 1 · Den svenska jorden : en nyländsk novell. Borgå: Schildt. Libris 2224179
- ↑ Engman 2016, sid. 326.
- 1 2 Engman 2016, sid. 222.
- ↑ Meinander 2016, sid. 24–25.
- ↑ Meinander 2016, sid. 26.
- ↑ von Bonsdorff 1983, sid. 240.
- ↑ Mustelin 1983, sid. 63.
- ↑ Engman 2000, sid. 40–42.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- von Bonsdorff, Göran (1983). ”Självstyrelsetanken i finlandssvensk politik”. i Max Engman & Henrik Stenius. Svenskt i Finland 1. Studier i språk och nationalitet efter 1860. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 511. Helsingfors. sid. 228–242. ISBN 951-9017-89-5
- Engman, Max (2000). ”Historikernas folk”. i Derek Fewster. Folket: Studier i olika vetenskapers syn på begreppet folk. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 626. Helsingfors. sid. 31–46. ISBN 951-583-059-1
- Engman, Max (2016). Språkfrågan: Finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922. Finlands svenska historia 3. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 702:3. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Bokförlaget Atlantis. ISBN 978-951-583-354-9. https://www.sls.fi/wp-content/uploads/mfiles/1251/1251.pdf
- Högnäs, Sten (1995). Kustens och skogarnas folk: Om synen på svenskt och finskt lynne. Stockholm: Bokförlaget Atlantis
- Lindman, Sven (1983). ”Kultursvenskheten”. i Max Engman & Henrik Stenius. Svenskt i Finland 1. Studier i språk och nationalitet efter 1860. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 511. Helsingfors. sid. 169–177. ISBN 951-9017-89-5
- Meinander, Henrik (2016). Nationalstaten: Finlands svenskhet 1922–2015. Finlands svenska historia 4. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 702:4. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Bokförlaget Atlantis. ISBN 978-951-583-355-6. http://urn.fi/URN:ISBN:978-951-583-591-8
- Mustelin, Olof (1983). ”'Finlandssvensk' – kring ett begrepps historia”. i Max Engman & Henrik Stenius. Svenskt i Finland 1. Studier i språk och nationalitet efter 1860. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 511. Helsingfors. sid. 50–70. ISBN 951-9017-89-5
- Sandström, Caroline (2000). ”Från "svensk språkdialect" till "svenska folkmål"”. i Derek Fewster. Folket: Studier i olika vetenskapers syn på begreppet folk. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 626. Helsingfors. sid. 177–187. ISBN 951-583-059-1
- Tarkiainen, Kari (2018). Sveriges Österland: Från forntiden till Gustav Vasa. Finlands svenska historia 1. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 702:1 (2). Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Bokförlaget Atlantis. ISBN 978-951-583-585-7
- Wolf-Knuts, Ulrika (2000). ”Folkloristikens folk”. i Derek Fewster. Folket: Studier i olika vetenskapers syn på begreppet folk. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 626. Helsingfors. sid. 125–136. ISBN 951-583-059-1
Vidare läsning
[redigera | redigera wikitext]- Lindblad, Anders: Östsvensk tidskrift: språkrör för finlandssvensk aktivism året 1917. Avhandling pro gradu i historia, Helsingfors universitet, 2013.
- Meinander, Henrik: Finlands historia 4. Schildts, Helsingfors 1999.
- von Wendt, Georg: Finlands båda folk, östsvenskar och finnar. Stockholm 1919.