Hoppa till innehÄllet

Senaten för Finland

FrÄn Wikipedia
Kejserliga senaten för Finland
Det tidigare senatshuset, nuvarande statsrÄdsborgen pÄ Senatstorget.
SĂ€teÅbo 1809–1819
Senatshuset, Snellmansgatan 1 A,
Helsingfors frÄn 1819
InrÀttad1809 (som regeringskonseljen)
Nedlagd1918
EfterföljareStatsrÄdet,
Högsta domstolen,
Högsta förvaltningsdomstolen
Ordförandegeneralguvernören (till 1917)
Juho Kusti Paasikivi (sist, 1918)
Senatens papperssigill, anvĂ€nt 1809–1918.

Kejserliga senaten för Finland (finska: Keisarillinen Suomen senaatti) var Storfurstendömet Finlands högsta styrelseverk. Den kombinerade funktionerna som regering och högsta domstol frĂ„n 1816 till 1917 och verkade i det sjĂ€lvstĂ€ndiga Finland frĂ„n 1917 till 1918. Organet bar tre formella namn under sin livstid: Regeringskonseljen för Storfurstendömet Finland 1809–1816, Kejserliga senaten för Finland 1816–1917 och Senaten för Finland 1918.

Finlands monark var den ryske kejsaren, som samtidigt bar titeln storfurste av Finland, och senaten var hans regering i landet. Den tillkom sedan Finland 1809 förenats med Ryssland och en egen centralförvaltning mĂ„ste skapas; reglementet utarbetades inför BorgĂ„ lantdag och stadfĂ€stes av kejsaren samma Ă„r. Den var indelad i tvĂ„ avdelningar: justitiedepartementet var landets högsta domstol, medan ekonomiedepartementet var dess regering och genom sina expeditioner — ministeriernas föregĂ„ngare — skötte den allmĂ€nna förvaltningen. Generalguvernören var formellt ordförande men deltog sĂ€llan i arbetet, och frĂ„n 1822 leddes departementen i praktiken av varsin viceordförande; viceordföranden i ekonomiedepartementet var landets inofficielle statsminister. Senatorerna, som ledamöterna kallades frĂ„n 1857, utnĂ€mndes av kejsaren för tre Ă„r i sĂ€nder och var ansvariga enbart inför honom. NĂ„got parlamentariskt ansvar inför lantdagen fanns inte förrĂ€n 1917.

Senaten skötte storfurstendömets inre angelĂ€genheter tĂ€mligen sjĂ€lvstĂ€ndigt och stod bakom tullpolitiken, myntreformen och de för sin tid omfattande satsningarna pĂ„ kanaler och jĂ€rnvĂ€gar, men ingrep alltför sent under nödĂ„ren pĂ„ 1860-talet. Dess förhandlingssprĂ„k var svenska Ă€nda till slutet av 1890-talet, och bĂ„de sprĂ„kstriderna och förryskningspolitiken gjorde senaten till en central arena under ofĂ€rdsĂ„ren. Efter februarirevolutionen 1917 övertog senaten regeringsmakten i Finland, och den 6 december samma Ă„r förklarade Pehr Evind Svinhufvuds senat landet sjĂ€lvstĂ€ndigt. År 1918 ersattes justitiedepartementet av Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen, och den 27 november samma Ă„r bytte senaten namn till statsrĂ„det. Under sina hundra Ă„r hade organet gĂ„tt frĂ„n att vara kejsarens rĂ„d i Finland till att vara en regering som svarade inför en folkvald representation.

Tillkomst

[redigera | redigera wikitext]
Titelbladet till Alexander I:s reglemente för regeringskonseljen, stadfĂ€st i Peterhof den 6 (18) augusti 1809 och tryckt i Åbo. Reglementets 57 paragrafer faststĂ€llde konseljens sammansĂ€ttning, ordförandeskap och utnĂ€mningsordning.

NÀr Finland 1809 förenades med Ryssland mÄste en ny centralförvaltning skapas i landet. Att storfurstendömet för kejsaren var en besittning bland mÄnga framgÄr av Alexander I:s titulatur i fredsfördraget i Fredrikshamn samma Är, dÀr han bland annat kallas "Storfurste til Smolensko, Lithauen, Wolhynen, Podolien och Finland".[1] Under den svenska tiden hade centralförvaltningen funnits i Stockholm, medan lÀn och lokalförvaltning fanns i Finland. Stora delar av den svenska förvaltningspraxisen kom att fortsÀtta gÀlla i storfurstendömet, som förenades med men aldrig integrerades i kejsardömet.[2]

DĂ„ Göran Magnus Sprengtporten i december 1808 utsĂ„gs till generalguvernör utarbetade han ett förslag till en finsk regeringskonselj som entydigt var understĂ€lld hans eget Ă€mbete. Sprengtporten ersattes sommaren 1809 av general Michael Barclay de Tolly, som tidigare hade motsatt sig en sĂ€rskild finsk regeringskonselj men som generalguvernör insĂ„g att det kunde vara fördelaktigt att administrera landet med hjĂ€lp av en sĂ„dan. Reglementet för regeringskonseljen hade utarbetats inför BorgĂ„ lantdag av en finsk kommittĂ© under ledning av Åbobiskopen Jakob Tengström och stadfĂ€stes av kejsaren i augusti 1809.[1]

Reglementet bar tydliga spÄr av den ryske ministern Michail Speranskijs penna och innehöll tvÄ lösningar som försköt makten frÄn generalguvernören till konseljen. Speranskij hade redan 1808 fÄtt uppdraget att föredra de finska Àrendena för kejsaren förbi generalguvernören, och sÄg till att denna ordning stadfÀstes i reglementet; nÀr hans arbetsbörda blev för stor inrÀttades 1811 ett sÀrskilt finskt statssekreterarÀmbete, sedermera ministerstatssekreterarens. Vidare fick generalguvernören inte röstrÀtt i civilÀrenden, som tÀckte en stor del av landets administration. Denna arbetsfördelning skÀrptes 1812 genom ett sÀrskilt reglemente för generalguvernörsÀmbetet.[1]

Enligt reglementet bestod konseljen av fjorton ledamöter, och generalguvernören var dess ordförande; i hans frĂ„nvaro fördes ordet i vartdera departementet av dess Ă€ldste tjĂ€nsteman. HĂ€lften av ledamöterna skulle tas ur ridderskapet och adeln och den andra hĂ€lften ur "Finske medborgare af andra StĂ„nd", medan valet och utnĂ€mnandet tillhörde kejsaren. Även prokuratorn utnĂ€mndes direkt av honom.[3][4]

StĂ€nderna vid BorgĂ„ lantdag valde den 15 och 16 juli 1809 kandidater till platserna i konseljen.[5] Speranskij sĂ€nde kandidatlistan vidare till generalguvernören Barclay de Tolly och överlĂ€t Ă„t honom att uttala sig om vilka av de föreslagna som borde utnĂ€mnas — "C'est au Gouv. gĂ©nĂ©r. Ă  fixer les incertitudes sur ce choix" — varefter Barclay de Tolly den 23 juli/4 augusti 1809 Ă„tersĂ€nde sina anmĂ€rkningar pĂ„ reglementsutkastet tillsammans med sitt förslag om ledamöternas utnĂ€mning.[6]

År 1816 bytte konseljen namn till Kejserliga senaten för Finland.[7][4][8][1] Organet bar under sin livstid tre formella namn: Regeringskonseljen för Storfurstendömet Finland 1809–1816, Kejserliga senaten för Finland 1816–1917 och Senaten för Finland 1918.[9]

Senaten hade till en början sitt sĂ€te i Åbo. Genom kejserlig kungörelse 1817 flyttades den till Helsingfors, dĂ€r verksamheten inleddes den 1 oktober 1819.[9] År 1822 togs det av Carl Ludvig Engel ritade senatshuset vid Senatstorget i bruk — i dag statsrĂ„dsborgen.[10]

Organisation och arbetssÀtt

[redigera | redigera wikitext]
Senatshuset vid Senatstorget i Helsingfors sett frÄn luften pÄ 1960-talet. Kvarteret slöts först 1853 och rymde senatens bÄda departement med deras expeditioner.

Senaten bestod av tvĂ„ avdelningar: justitiedepartementet för domstolsĂ€renden och ekonomiedepartementet för den allmĂ€nna förvaltningen. Senaten var dĂ€rmed pĂ„ en gĂ„ng landets regering och dess högsta domstol — tvĂ„ uppgifter som i det sjĂ€lvstĂ€ndiga Finland kom att skötas av skilda institutioner. Ekonomiedepartementet var i sin tur indelat i expeditioner, fackavdelningar som 1918 ombildades till landets ministerier. De var först fem — kansli-, finans-, kammar- och rĂ€kenskaps-, militie- och ecklesiastikexpeditionen — och senare nio, och var och en leddes av en senator.[11][2][4] Senaten hade överinseende över lĂ€ns- och distriktsförvaltningen, hovrĂ€tterna, Överkrigsdomstolen, konsistorierna och de centrala Ă€mbetsverken allteftersom de tillkom.[9]

Ledamöterna, frĂ„n 1857 kallade senatorer och minst tio i vardera departementet, utnĂ€mndes för tre Ă„r i sĂ€nder av kejsaren, som ocksĂ„ utnĂ€mnde departementens viceordförande.[11] UtnĂ€mningen skedde genom en senatsoktroj, en kejserlig fullmakt som förnyades vart tredje Ă„r.[12] Reglementet lade förnyelsen i konseljens egna hĂ€nder: sex mĂ„nader innan tjĂ€nstetiden gick ut skulle den sjĂ€lv anmĂ€la hos kejsaren om tillförordnandet av en ny konselj. Det berodde dĂ€refter pĂ„ kejsarens vĂ€lbehag att antingen utnĂ€mna en helt ny uppsĂ€ttning ledamöter eller behĂ„lla den förra helt eller delvis — men reglementet föreskrev uttryckligen att det senare skulle vara det vanligaste, sĂ„som mest förenligt med Ă€rendenas gĂ„ng och inrĂ€ttningens beskaffenhet.[3] Senaten sammantrĂ€dde dels i plenum med bĂ„da departementen, dels departements- och divisionsvis; i plenum behandlades bland annat de frĂ„gor som skulle överlĂ€mnas till lantdagen. Senaten hade inte parlamentariskt ansvar inför lantdagen, utan senatorerna var ansvariga enbart inför kejsaren.[11]

I sin egenskap av storfurstens stÀllföretrÀdare var generalguvernören senatens ordförande, men han deltog sÀllan i den förberedande handlÀggningen.[11] Endast de tvÄ första generalguvernörerna, Barclay de Tolly och Fabian Steinheil, presiderade vid senatens sammantrÀden, och Àven dÄ förde de ordet pÄ franska.[1] Generalguvernörens ersÀttare var fram till 1822 den till tjÀnsteÄr Àldste senatorn; dÀrefter fanns tvÄ vice ordförande, en för ekonomiedepartementet och en för justitiedepartementet, och i praktiken kom dessa att leda arbetet inom sina departement.[11][9] Viceordföranden i ekonomiedepartementet var landets inofficielle statsminister.[13]

Storfurstendömets centralförvaltning blev dÀrmed tvÄpolig. Generalguvernörens kansli befolkades av rysksprÄkiga tjÀnstemÀn, medan senatens ledamöter rekryterades bland tjÀnstemÀn ur det svenska Finland som inte kunde ryska.[1] Att Finland fick en sÄ stor administrativ sjÀlvstÀndighet berodde sannolikt pÄ att det saknades kompetenta ryska ÀmbetsmÀn som behÀrskade svenska, som fortfarande var förvaltningssprÄk.[2]

För att övervaka lagligheten i domstolarnas och förvaltningens verksamhet fanns i anslutning till senaten en av kejsaren utnÀmnd prokurator. Han var understÀlld generalguvernören och bevakade laglighet och ÀndamÄlsenlighet genom att nÀrvara vid senatens och domstolarnas sammantrÀden och granska protokollen, och han var dÀrtill landets högsta Äklagare. Efter 1892 blev han chef för prokuratorsexpeditionen och kunde anmÀla missförhÄllanden i förvaltningen direkt till kejsaren.[14]

Ekonomisk politik och samhÀllsbyggande

[redigera | redigera wikitext]
Lars Gabriel von Haartman, viceordförande i ekonomiedepartementet 1841–1858, var i nĂ€rmare tjugo Ă„r en ledande kraft bakom landets ekonomiska reformer, bland annat penningrealisationen och byggandet av Saima kanal. PortrĂ€tt av Carl Timoleon von Neff(fi).

Finlands interna finanser sköttes tĂ€mligen sjĂ€lvstĂ€ndigt av ekonomiedepartementet. Fram till slutet av 1850-talet prĂ€glades senatens ekonomiska politik av ett merkantilistiskt tĂ€nkesĂ€tt som gick i arv frĂ„n svenska tiden, och under de första decennierna styrdes statsfinanserna till lantbrukets utveckling.[13] Under Lars Gabriel von Haartmans ledning inleddes ett mer omfattande reformarbete med mĂ„lsĂ€ttningen att minska Finlands ekonomiska beroende av Sverige, öka statens intĂ€kter och satsa framför allt pĂ„ industriella nĂ€ringar. Åren 1834–1844 drevs en normalisering av de finsk-svenska tullnivĂ„erna igenom, och samtidigt frĂ„ngicks slutgiltigt systemet med tvĂ„ valutor. Ännu i slutet av 1830-talet var riksdalern en mer utbredd valuta i Finland Ă€n rubeln, men sedan bĂ„da rikena Ă„terinfört silvermyntfot löstes riksdalrarna in mot silverrubel — i södra Finland hösten 1843, i landets norra delar Ă€nda fram till 1850.[15]

Denna sĂ„ kallade penningrealisation förbĂ€ttrade mĂ€rkbart senatens möjligheter att bedriva en nationell finans- och penningpolitik. Statens satsningar pĂ„ vĂ€gnĂ€tet och pĂ„ kanalbyggen intensifierades, och under perioden 1835–1860 grĂ€vdes inalles tolv kanaler, av vilka Saima kanal blev den avgjort viktigaste. JĂ€rnvĂ€gsbygget inleddes först i slutet av 1850-talet, men i övrigt var statens infrastrukturella investeringar ovanligt omfattande i ett internationellt perspektiv.[15] År 1870 togs tĂ„gförbindelsen mellan Helsingfors och S:t Petersburg i bruk.[16]

De nödĂ„r som drabbade norra Europa pĂ„ 1860-talet skördade enbart i Finland över 100 000 liv. Situationen eskalerade till en katastrof just i Finland dĂ€rför att senaten trots tre missvĂ€xtĂ„r — 1862, 1865 och 1867 — alldeles för sent avstod frĂ„n sin strama penningpolitik och vĂ€ntade för lĂ€nge med att finansiera import av sĂ€d.[16] J. V. Snellman, som 1863 hade eftertrĂ€tt Fabian Langenskiöld som chef för senatens finansexpedition och drivit igenom myntreformen 1865, stĂ€lldes pĂ„ prov under missvĂ€xten 1867–1868 och mĂ„ste kort dĂ€refter dra sig tillbaka frĂ„n sin post.[17] Myntreformerna 1865 och 1877 gav Finland en egen valuta i mark och penni, frĂ„n 1877 bunden till guldmyntfoten, vilket underlĂ€ttade exporten vĂ€sterut.[18]

Senaten och lantdagen

[redigera | redigera wikitext]

FrÄn 1863 tillÀts lantdagen Äter sammantrÀda regelbundet, efter en paus pÄ 54 Är[19] som senare kommit att kallas statsnatten. Genom 1869 Ärs lantdagsordning, som ersatte den svenska grundlagen frÄn 1617, skulle den sammantrÀda minst vart femte Är. FrÄn 1882 skedde det i praktiken vart tredje Är.[20]

Senaten var inte lagstiftare. Kejsaren avgjorde sjÀlv vilka reformer han ville genomdriva med förordningar och vilka lagförslag som över huvud taget fick behandlas av lantdagen, och gav minst tre av de fyra stÄnden sitt stöd Ät ett förslag gick det vidare till kejsaren, som stadfÀste lagen om han sÄ behagade.[20] Senatens uppgift var att i plenum bereda de Àrenden som skulle överlÀmnas till lantdagen[11] och att sköta förvaltningen dÀremellan.

Under dessa Ärtionden stiftades en rad lagar som förÀndrade landet: kommunallagarna 1865 och 1873, som mÀrkbart ökade den folkliga medbestÀmmanderÀtten pÄ landsbygden och i stÀderna, samt vÀrnpliktslagen 1878, genom vilken storfurstendömet fick en egen vÀrnpliktsarmé.[20]

I detta reformarbete utkristalliserades tvÄ konkurrerande politiska grupperingar, fennomanerna och liberalerna, vars ledande gestalter turvis utgjorde tongivande krafter i senaten.[18]

Senaten och sprÄkfrÄgan

[redigera | redigera wikitext]

Senatens förhandlingssprÄk var svenska, och viceordföranden i ekonomiedepartementet ledde av det skÀlet ordet Àven i senatens plenum Ànda fram till slutet av 1890-talet.[13]

NÀr Alexander II sommaren 1863 inspekterade de ryska trupperna i Finland uppvaktades han av en delegation ledd av Snellman, som erhöll kejsarens stöd för en sprÄkförordning.[21] Genom sprÄkreskriptet 1863 fastslogs att finskan inom tjugo Är skulle jÀmstÀllas med svenskan som förvaltningssprÄk i Finland. Terminen förlÀngdes senare med ytterligare tjugo Är, och stadgandet genomfördes fullt ut genom sprÄkförordningen av den 19 juni 1902.[22][23] Den första föredragningen pÄ finska i ekonomiedepartementet skedde i augusti 1901, men först under senare hÀlften av 1902 blev föredragningar pÄ finska vanliga.[24]

SprÄkmanifestet 1900 gick i motsatt riktning och förordnade att senatens framstÀllningar och utlÄtanden till generalguvernören skulle skrivas pÄ ryska. NÀr den nya förordningen om senaten trÀdde i kraft i oktober 1903 blev ryska dessutom handlÀggningssprÄk i senaten och dess expeditioner.[23][24]

Senatorerna och tjĂ€nstemĂ€nnen behĂ€rskade emellertid inte ryska tillrĂ€ckligt vĂ€l, och kravet gav upphov till vad Max Engman kallar "farsartade situationer". I praktiken blev protokollsprĂ„ket i ekonomiedepartementet finska och svenska med finskan som dominerande sprĂ„k, och de ryska översĂ€ttningarna gjordes i efterhand. Hösten 1905 anvĂ€ndes enbart finska i ekonomiedepartementet och vid senatens plenum, och nĂ€r undfallenhetssenaten — uppkallad efter den undfallenhetspolitik gentemot de ryska kraven som dess anhĂ€ngare företrĂ€dde[25] — avgick under storstrejken, behandlades dess avskedsansökan helt pĂ„ finska.[26]

NÀr Mechelins senat(fi) tilltrÀdde i december 1905 höll regeringschefen sitt linjetal pÄ finska och meddelade att Àrendena hÀdanefter skulle antecknas i protokollet pÄ samma sprÄk som handlingarna. Lagarna bereddes normalt pÄ svenska och översattes dÀrefter till finska, men frÄn 1907 bereddes de i allt större utstrÀckning pÄ finska.[26]

OfÀrdsÄren

[redigera | redigera wikitext]

En av senatens uppgifter var att promulgera de förordningar, manifest och lagar som kejsaren hade stadfÀst, det vill sÀga att kungöra dem offentligt och dÀrmed pÄbjuda att de skulle följas.[27] Att vÀgra kungöra en författning som ansÄgs strida mot Finlands grundlagar var dÀrmed det enda egentliga pÄtryckningsmedel senaten förfogade över. Priset var högt: senatorerna satt pÄ kejsarens förtroende och kunde nÀr som helst entledigas.[28]

MotsÀttningarna skÀrptes mot slutet av 1880-talet. NÀr senaten 1889 föreslog finska sÀrbestÀmmelser i anslutning till en tullförordning som skulle gÀlla hela riket frÄgade kejsaren sarkastiskt om det var sÄ att Ryssland tillhörde Finland och inte tvÀrtom, och Äret dÀrpÄ avskaffades det finska postvÀsendet.[16] NÀr postmanifestet kungjordes i juli 1890 lÀt senaten det passera utan att Äberopa grundlagarna. Prokuratorn A. B. von Weissenberg avrÄdde frÄn kungörandet och tog dÀrefter avsked, viceordföranden S. W. von Troil nöjde sig med att lÄta anteckna sitt beklagande i protokollet, och senator Robert Montgomery begÀrde sitt avsked.[25]

Första ofĂ€rdstiden 1899–1905

[redigera | redigera wikitext]

Med februarimanifestet 1899 stĂ€lldes frĂ„gan pĂ„ sin spets. Generalguvernören Nikolaj Bobrikov krĂ€vde att senaten skulle kungöra manifestet redan samma dag, men senaten fick tre dagars uppskov. Vid sammantrĂ€det den 18 februari stod rösterna tio mot tio sedan en senator Ă€ndrat sig och röstat mot kungörandet. Ordföranden hade utslagsröst — och den rollen innehades av ekonomiedepartementets viceordförande Sten Carl Tudeer(fi), inte dĂ€rför att Ă€mbetet gav honom den, utan dĂ€rför att han som stallmĂ€stare vid kejsarens hov hade högre rang Ă€n sin kollega i justitiedepartementet, Cederholm. PĂ„ den tillfĂ€lligheten hĂ€ngde det att manifestet blev kungjort.[29] Åren 1899–1905 frĂ„ntogs senaten uppgiften att kungöra författningar, som i stĂ€llet promulgerades av kejsaren sjĂ€lv.[30]

Kraven pÄ medborgerliga rÀttigheter och utvidgad folkrepresentation kulminerade i oktober 1905 i en riksomfattande generalstrejk. I november gav kejsaren efter: reformerna frÄn 1899 drogs tillbaka och förberedelserna för en omfattande lantdagsreform inleddes.[31] Hela senaten begÀrde avsked under storstrejken som en följd av krav frÄn "folket".[32]

Mechelins senat och lantdagsreformen

[redigera | redigera wikitext]
Leo Mechelin ledde den konstitutionella senaten som viceordförande i ekonomiedepartementet 1905–1908. PortrĂ€tt av Albert Edelfelt frĂ„n 1901.

Den 1 december 1905 utnĂ€mndes en ny senat med Leo Mechelin som viceordförande för ekonomiedepartementet och universitetets rektor friherre R. A. Wrede för justitiedepartementet. Den bestod av konstitutionella — liberalt, svensksinnat och ungfinskt folk — samt en socialist, partisekreteraren och folkskollĂ€raren J. K. Kari.[33]

Senatens största uppgift blev att bereda en ny lantdagsordning. Förslaget lades fram i början av maj 1906, stĂ€nderna avslutade behandlingen den 29 maj, och kejsaren stadfĂ€ste lantdagsordningen och vallagen den 20 juli samma Ă„r. StĂ„ndslantdagen ersattes dĂ€rmed av en enkammarlantdag vald genom allmĂ€n röstrĂ€tt som ocksĂ„ omfattade kvinnor — reformer som bĂ„de samtiden och eftervĂ€rlden uppfattat som avgörande. Det första valet hölls den 15–16 mars 1907.[34] Reformen Ă€ndrade dĂ€remot ingenting i senatens stĂ€llning: senatorerna utnĂ€mndes alltjĂ€mt av kejsaren och var ansvariga inför honom, och förhĂ„llandet mellan monarken och folkrepresentationen förblev oförĂ€ndrat.[35]

Sedan lantdagen 1908 riktat ett misstroendevotum mot senaten begÀrde Mechelin avsked för hela ekonomiedepartementet, i Àkta parlamentarisk anda. I kejsarens ögon var senatens roll dock inte att vara en av lantdagen beroende regering, trots att bÄde Mechelin och lantdagen ville utveckla förhÄllandet i den riktningen; för honom var senaten alltjÀmt monarkens rÄdskammare och lantdagen en rÄdgivande församling. För att understryka detta beviljade han avsked endast Ät Mechelin och fyra andra senatorer.[36]

Andra ofĂ€rdstiden 1908–1917

[redigera | redigera wikitext]

Efter Mechelins avgĂ„ng ombildades ekonomiedepartementet till en bred borgerlig koalition under ledning av professor Edvard Hjelt: vid sidan av fem konstitutionella — ungfinnar och svenskar — ingick Ă€ven fem senatorer frĂ„n Gammalfinska partiet. Koalitionen kom till stĂ„nd först sedan generalguvernören Boeckmann stĂ€llt ett ultimatum: kunde de finska politikerna inte enas innan han med kvĂ€llstĂ„get den 17 juni 1908 reste till rikshuvudstaden, skulle den ryska ministerkonseljen sjĂ€lv utse Finlands senat.[37]

Koalitionssenaten regerade frÄn början av augusti 1908 till slutet av april 1909, dÄ Hjelt och de fem konstitutionella senatorerna avgick. I juni 1909 anhöll justitiedepartementets viceordförande Wrede, Ätta andra justitiesenatorer och prokuratorn L. Kihlman om avsked. Sammanlagt hade dÀrmed femton senatorer och prokuratorn lÀmnat sina poster, medan de fem gammalfinska senatorerna satt kvar till hösten och avgick efter lantdagsvalet i november 1909.[37][12]

Med senaten sĂ„ uttunnad förbereddes i september 1909 den nya senatsoktrojen för treĂ„rsperioden 1909–1912, och gammalfinnen Ossian Wuorenheimo erbjöds uppdraget att sondera möjligheterna att bilda en senat. Enligt kommerserĂ„det G. Björkenheims dagboksanteckningar var man i S:t Petersburg Ă€nnu en gĂ„ng beredd att utnĂ€mna en senat bestĂ„ende av finlĂ€ndare, och Wuorenheimo var den siste som skulle tillfrĂ„gas: avböjde han, skulle man pĂ„ ryskt hĂ„ll "nog veta att reda sig, men finnarna finge skylla sig sjĂ€lfve". FöretrĂ€dare för industrin och handeln avrĂ„dde honom frĂ„n att ta emot uppdraget utan garantier för att den ryska politiken skulle lĂ€ggas om.[12] Hotet att ryska myndigheter annars sjĂ€lva skulle tillsĂ€tta senaten hade dĂ€rmed framförts tvĂ„ Ă„r i rad, men pĂ„ olika grund: 1908 gĂ€llde det att de finska partierna inte förmĂ„dde enas om en koalition, 1909 att ledande finlĂ€ndare inte lĂ€ngre var villiga att bilda senat över huvud taget sĂ„ lĂ€nge den ryska politiken lĂ„g fast.[37][12] De senatorer som utnĂ€mndes var i Finland födda militĂ€rer, generaler eller amiraler, men gemensamt för dem var att de inte tillhörde den erkĂ€nda eliten i storfurstendömet; tjĂ€nstemannaregeringen kom att kallas amiralssenaten.[38] DĂ€rmed hade senaten förvandlats frĂ„n en politisk regering till en tjĂ€nstemannaregering utan förankring i lantdagen.[12]

FrĂ„n och med senatsoktrojen 1912 hade senaten ocksĂ„ nĂ„gra medlemmar som var ryssar utan nĂ„gra som helst formella band till Finland. De har bĂ„de av samtiden och av forskningen karakteriserats som dugliga Ă€mbetsmĂ€n, vilka systematiskt tillĂ€mpade och försvarade de finska procedurerna — i den omfattning som den gĂ€llande rikslagstiftningen tillĂ€t. Markov övergick till posten som ministerstatssekreterare och eftertrĂ€ddes som viceordförande i ekonomiedepartementet av den ryske kammarherren M. M. Borovitinov.[39]

1917–1918

[redigera | redigera wikitext]
Svinhufvuds senat i sammantrÀde den 4 december 1917, dagarna före sjÀlvstÀndighetsförklaringen. Svinhufvud sitter vid bordsÀnden; bland de övriga syns E. N. SetÀlÀ, Kyösti Kallio och Heikki Renvall.

Kejsar Nikolaj II tvingades abdikera i mars 1917 till följd av revolutionen i Ryssland, och den autokratiska monarkin ersattes av en provisorisk regering som i Finland lĂ€t kungöra ett manifest som upphĂ€vde alla integrationsĂ„tgĂ€rder sedan 1899.[40] Samtidigt gjordes vĂ€sentliga Ă€ndringar i senatens stĂ€llning: senatorerna i ekonomiedepartementet gjordes ansvariga inför lantdagen, det vill sĂ€ga parlamentarism infördes, och ledamöterna utnĂ€mndes dĂ€refter pĂ„ obestĂ€md tid i stĂ€llet för tre Ă„r i sĂ€nder.[11] Ansvaret för att bilda senat överfördes till lantdagspartierna,[41] och Tokois senat(fi), som tillsattes den 26 mars 1917, bestod av sex socialdemokrater och sex borgerliga med Oskari Tokoi som viceordförande i ekonomiedepartementet — sannolikt vĂ€rldens första socialistledda regering.[42]

FrÄgan om var den högsta makten lÄg efter kejsarens fall drev senaten isÀr. Lantdagen antog den 18 juli 1917 den sÄ kallade maktlagen, som förklarade lantdagen som innehavare av högsta makten utom i utrikes- och militÀrfrÄgor, med rösterna 136 mot 55, och beslöt ensidigt att inte sÀnda lagen till Petrograd för stadfÀstelse.[43] Tokoi avgick i augusti och eftertrÀddes av E. N. SetÀlÀ, vars senat blev den sista under den ryska provisoriska regeringen. Den 15 november 1917 förklarade lantdagen sig överta all kejserlig makt utan undantag.[41]

Senaten tog dÀrmed över alla regeringsbestyr i Finland, och den 6 december förklarade Pehr Evind Svinhufvuds senat landet sjÀlvstÀndigt. Beslutet dikterades framför allt av den borgerliga senatens farhÄgor om att den ryska revolutionen höll pÄ att sprida sig till Finland.[44]

Sent pĂ„ kvĂ€llen den 27 januari 1918 tog de röda gardena över makten i södra Finland och gav order om att fĂ€ngsla den borgerliga senaten, som dock hann fly fĂ€ltet.[45] Inbördeskriget slutade med de rödas nederlag i april–maj 1918,[46] och strax dĂ€refter bildades en ny senat under gammalfinnen J. K. Paasikivis ledning.[47]

Finlands flagga hissas pÄ Senatshusets tak den 16 juni 1918. Senaten hade sitt sÀte i byggnaden till november samma Är, dÄ den ombildades till statsrÄdet.

Justitiedepartementet avskildes 1918 och ombildades till Högsta domstolen, som inrÀttades genom lagen om Högsta domstolen av den 22 juli 1918.[11][48] Samtidigt inrÀttades Högsta förvaltningsdomstolen, till vilken de förvaltningsrÀttsliga besvÀrsÀrenden överfördes som tidigare hade avgjorts i ekonomiedepartementet.[49] Den 27 november 1918 Àndrades senatens namn till statsrÄdet och expeditionerna omdöptes till ministerier; senatorerna blev ministrar och senatens kansli fick benÀmningen statsrÄdets kansli.[11][8] Det sjÀlvstÀndiga Finlands första regeringsform antogs Äret dÀrpÄ, 1919, dÄ ocksÄ folkrepresentationen bytte namn frÄn lantdagen till riksdagen.[50]

Lista över Finlands senater

[redigera | redigera wikitext]

Senaterna benÀmns efter ekonomiedepartementets viceordförande, frÄn 1917 efter senatens ordförande.[51]

Mannerheims senat(fi)1822–1826
von Borns senat1826–1828
Falcks senat(fi)1828–1833
HjĂ€rns senat(fi)1833–1841
von Haartmans senat1841–1858
Nordenstams senat1858–1882
af Forselles senat1882–1885
von Troils senat1885–1891
Tudeers senat(fi)1891–1900
Linders senat(fi)1900–1905
Strengs senat(fi)1905
Mechelins senat(fi)1905–1908
Hjelts senat(fi)1908–1909
Markovs senat(fi)1909–1913
Borovitinovs senat(fi)1913–1917
Tokois senat(fi)1917
SetÀlÀs senat(fi)1917
Svinhufvuds senat1917–1918
Paasikivis senat1918

Senatens ordförande och viceordförande

[redigera | redigera wikitext]
För senatens ordförande före 1917, se generalguvernörer över Finland

Viceordförande för ekonomiedepartementet

[redigera | redigera wikitext]

Viceordförande för justitiedepartementet

[redigera | redigera wikitext]

Senatens ordförande

[redigera | redigera wikitext]

Se Àven

[redigera | redigera wikitext]

KĂ€llor

[redigera | redigera wikitext]
  1. 1 2 3 4 5 6 Meinander, Henrik (2020). Finlands historia. Stockholm: Lind & Co. sid. 107–108. ISBN 978-91-7903-362-0
  2. 1 2 3 HÄrdstedt, Martin (2024). Finlands svenska historia. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursÀllskapet i Finland & Natur & Kultur. sid. 161. ISBN 978-951-583-627-4
  3. 1 2 ”Hans Kejserliga Maj:ts NĂ„diga Reglemente för Dess Tillförordnade Regerings Conseil uti Storfurstendömet Finland”. Nationalbibliotekets digitala samlingar. 6 augusti 1809. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2136375. LĂ€st 12 augusti 2026. ”§§ 1–6, 11–13”
  4. 1 2 3 ”Regeringskonseljen”. Förvaltningshistorisk ordbok. Svenska litteratursĂ€llskapet i Finland. 2016. LĂ€st 12 augusti 2026
  5. ↑ Rauhala, K. W. (1910) (pĂ„ finska). Suomen keskushallinnon jĂ€rjestĂ€misestĂ€ vuosina 1808–1817. I: YlimmĂ€t virkakunnat 1808–1812. Helsingfors. sid. 158. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2200935
  6. ↑ Rauhala, K. W. (1910) (pĂ„ finska). Suomen keskushallinnon jĂ€rjestĂ€misestĂ€ vuosina 1808–1817. I: YlimmĂ€t virkakunnat 1808–1812. Helsingfors. sid. 161. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2200935
  7. ↑ regeringskonseljen i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
  8. 1 2 ”Historia och byggnader”. StatsrĂ„det. https://valtioneuvosto.fi/sv/historia-och-byggnader. LĂ€st 23 september 2024.
  9. 1 2 3 4 ”Kejserliga Senaten för Finland”. Förvaltningshistorisk ordbok. Svenska litteratursĂ€llskapet i Finland. 2016. LĂ€st 12 augusti 2026
  10. ↑ ”StatsrĂ„dsborgen”. StatsrĂ„det. https://valtioneuvosto.fi/sv/historia-och-byggnader/statsradsborgen. LĂ€st 12 augusti 2026.
  11. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 senaten i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
  12. 1 2 3 4 5 Klinge, Matti (1996). Finlands historia 3: Kejsartiden. Esbo: Schildts. sid. 456
  13. 1 2 3 Meinander, Henrik (2020). Finlands historia. Stockholm: Lind & Co. sid. 115. ISBN 978-91-7903-362-0
  14. ↑ ”prokurator”. Förvaltningshistorisk ordbok. Svenska litteratursĂ€llskapet i Finland. 2016. LĂ€st 11 augusti 2026
  15. 1 2 Meinander, Henrik (2020). Finlands historia. Stockholm: Lind & Co. sid. 117. ISBN 978-91-7903-362-0
  16. 1 2 3 Meinander, Henrik (2020). Finlands historia. Stockholm: Lind & Co. sid. 139. ISBN 978-91-7903-362-0
  17. ↑ Snellman, Johan Vilhelm i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
  18. 1 2 Meinander, Henrik (2020). Finlands historia. Stockholm: Lind & Co. sid. 134. ISBN 978-91-7903-362-0
  19. ↑ Engman, Max (2016). SprĂ„kfrĂ„gan: finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursĂ€llskapet i Finland & Atlantis. sid. 39. ISBN 978-951-583-354-9
  20. 1 2 3 Meinander, Henrik (2020). Finlands historia. Stockholm: Lind & Co. sid. 133. ISBN 978-91-7903-362-0
  21. ↑ Meinander, Henrik (2020). Finlands historia. Stockholm: Lind & Co. sid. 135. ISBN 978-91-7903-362-0
  22. ↑ Engman, Max (2016). SprĂ„kfrĂ„gan: finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursĂ€llskapet i Finland & Atlantis. sid. 97. ISBN 978-951-583-354-9
  23. 1 2 Engman, Max (2016). SprĂ„kfrĂ„gan: finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursĂ€llskapet i Finland & Atlantis. sid. 127. ISBN 978-951-583-354-9
  24. 1 2 Engman, Max (2016). SprĂ„kfrĂ„gan: finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursĂ€llskapet i Finland & Atlantis. sid. 128. ISBN 978-951-583-354-9
  25. 1 2 Reuter, J. N. (1928). "Kagalen": ett bidrag till Finlands historia 1899–1905. Del I. Helsingfors: Svenska LitteratursĂ€llskapet i Finland. sid. 8
  26. 1 2 Engman, Max (2016). SprĂ„kfrĂ„gan: finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursĂ€llskapet i Finland & Atlantis. sid. 129. ISBN 978-951-583-354-9
  27. ↑ ”promulgera”. Förvaltningshistorisk ordbok. Svenska litteratursĂ€llskapet i Finland. 2016. LĂ€st 12 augusti 2026
  28. ↑ Reuter, J. N. (1928). "Kagalen": ett bidrag till Finlands historia 1899–1905. Del I. Helsingfors: Svenska LitteratursĂ€llskapet i Finland. sid. 24
  29. ↑ Reuter, J. N. (1928). "Kagalen": ett bidrag till Finlands historia 1899–1905. Del I. Helsingfors: Svenska LitteratursĂ€llskapet i Finland. sid. 23
  30. ↑ ”promulgation”. Förvaltningshistorisk ordbok. Svenska litteratursĂ€llskapet i Finland. 2016. LĂ€st 12 augusti 2026
  31. ↑ Meinander, Henrik (2020). Finlands historia. Stockholm: Lind & Co. sid. 157. ISBN 978-91-7903-362-0
  32. ↑ Klinge, Matti (1996). Finlands historia 3: Kejsartiden. Esbo: Schildts. sid. 404
  33. ↑ Klinge, Matti (1996). Finlands historia 3: Kejsartiden. Esbo: Schildts. sid. 424
  34. ↑ Klinge, Matti (1996). Finlands historia 3: Kejsartiden. Esbo: Schildts. sid. 439
  35. ↑ Klinge, Matti (1996). Finlands historia 3: Kejsartiden. Esbo: Schildts. sid. 425
  36. ↑ Klinge, Matti (1996). Finlands historia 3: Kejsartiden. Esbo: Schildts. sid. 452
  37. 1 2 3 Klinge, Matti (1996). Finlands historia 3: Kejsartiden. Esbo: Schildts. sid. 452
  38. ↑ Klinge, Matti (1996). Finlands historia 3: Kejsartiden. Esbo: Schildts. sid. 457
  39. ↑ Klinge, Matti (1996). Finlands historia 3: Kejsartiden. Esbo: Schildts. sid. 470
  40. ↑ Meinander, Henrik (2020). Finlands historia. Stockholm: Lind & Co. sid. 159. ISBN 978-91-7903-362-0
  41. 1 2 ”Parlamentarismi” (pĂ„ finska). Suomi 80. Tammerfors universitet. https://webpages.tuni.fi/sochistoria/suomi80/tieto14.htm. LĂ€st 12 augusti 2026.
  42. ↑ ”Suomeen nimitettiin 26.3.1917 maailman ensimmĂ€inen sosialistijohtoinen hallitus” (pĂ„ finska). ItsenĂ€isyys 100. https://itsenaisyys100.fi/suomeen-nimitettiin-26-3-1917-maailman-ensimmainen-sosialistijohtoinen-hallitus/. LĂ€st 12 augusti 2026.
  43. ↑ ”Sosialistit pyrkivĂ€t itsenĂ€istĂ€mÀÀn Suomea jo heinĂ€kuussa 1917 – porvarit harasivat vastaan” (pĂ„ finska). Yle Uutiset. 19 juli 2017. https://yle.fi/a/3-9710204. LĂ€st 12 augusti 2026.
  44. ↑ Meinander, Henrik (2020). Finlands historia. Stockholm: Lind & Co. sid. 166. ISBN 978-91-7903-362-0
  45. ↑ Meinander, Henrik (2020). Finlands historia. Stockholm: Lind & Co. sid. 165. ISBN 978-91-7903-362-0
  46. ↑ HĂ„rdstedt, Martin (2024). Finlands svenska historia. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursĂ€llskapet i Finland & Natur & Kultur. sid. 224. ISBN 978-951-583-627-4
  47. ↑ Meinander, Henrik (2020). Finlands historia. Stockholm: Lind & Co. sid. 169. ISBN 978-91-7903-362-0
  48. ↑ ”Laki Korkeimmasta oikeudesta” (pĂ„ finska). Finlex. 22 juli 1918. https://www.finlex.fi/fi/laki/alkup/1918/19180074001. LĂ€st 11 augusti 2026.
  49. ↑ ”Laki Korkeimmasta hallinto-oikeudesta” (pĂ„ finska). Finlex. 22 juli 1918. https://www.finlex.fi/fi/laki/alkup/1918/19180074005. LĂ€st 11 augusti 2026.
  50. ↑ riksdagen i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
  51. ↑ Eerola, Esko. ”Keisarillinen Suomen senaatti”. www.eskoff.net. https://www.eskoff.net/senaatti/senaatti.htm. LĂ€st 23 september 2024.

Externa lÀnkar

[redigera | redigera wikitext]
  • Senaten i Riksarkivets Arkivens Portti
v ‱ r
Svenskhetsrörelsen och sprÄkstriderna i Finland
SprÄkfrÄgan
Svenskhets-
rörelsen
Riktningar
Svekomani · Bygdesvenskhet · Kultursvenskhet · Östsvenskhet (1910–20-talen) · Försvenskning
Personer
Carl Gustaf Estlander (1834–1910) · Axel Olof Freudenthal (1836–1911) · Axel Lille (1848–1921) · Arvid Mörne (1876–1946)
Organisationer
Nylands nation (1643) · Svenska partiet (1880-talet–1906) · Svenska folkskolans vĂ€nner (1882) · Svenska litteratursĂ€llskapet i Finland (1885) · Svenska folkpartiet (1906) · Föreningen Brage (1906) · Svenska Finlands folkting (1919)
Tidningar
FolkwĂ€nnen (1861–1893) · Hufvudstadsbladet (1864–) · Vikingen (1870–1874) · Nya Pressen (1882–1900, 1906–1974) · Fyren (1898–1922)
Finskhets-
rörelsen
Riktningar
Fennofili · Åboromantiken (1820-talet) · Viborgsromantiken (1804–1814) · Fennomani · Förfinskning · Undfallenhetslinjen · Äktfinskhet (1926–)
Organisationer
Finska partiet (1863) · Ungfinska partiet (1894) · Akademiska Karelen-SĂ€llskapet (1922–1944)
Förryskningen
Kejsarmakten
Russifiering · Februarimanifestet (1899) · Förtrycksperioderna (1899–1905, 1908–1917)
MotstÄndet
De konstitutionella · Kagalen (1901–1905) · Mordet pĂ„ Nikolaj Bobrikov (1904) · Storstrejken 1905
Stat och lantdag
Storfurstendömet Finland (1809–1917) · BorgĂ„ lantdag (1809) · Senaten (1816–1918) · Lantdagen (1809–1906) · Lantdagen 1863 · SjĂ€lvstĂ€ndigheten (1917)
Sammanhang
HĂ€mtad frĂ„n ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Senaten_för_Finland&oldid=59789089”